Resedagbok Australien 2003

7/2 Ut på Stora Barriärrevet med Taka 2

Idag måste vi checka ut klockan tio, eftersom vi skall ut på revet idag. Vi blir hämtade klockan tjugo över fyra i eftermiddag. Efter en smal frukost och en snabb dusch lämnade vi rummet strax innan klockan tio. I det här landet kan man duscha en gång i timman utan problem. Vi är konstant svettiga. Hans ansikte ser ut som lacken på en vaxad bil i regn. Svetten pärlar sig på honom.

Just nu är Hans i en fotoaffär för att försöka fixa en sak till stativet som behövs för panoramabilderna och sedan skall han kolla banken. Det verkar som vi har köpt något för 3000 kronor och glömt vad det är. Eller så försöker någon blåsa oss.

Idag var det sista chansen på ett tag att ladda upp något på hemsidan. Att välja bilder, skriva dagbok och redigera den för hemsidan tog en evig tid. När vi kom till Inbox Café hade vi bara två timmar på oss för att skicka e-post, ladda upp dagboken och bilderna på hemsidan och få i oss mat. Vi var tillbaka vid YHA strax efter klockan fyra och där stod faktiskt redan bussen som skulle köra oss till Trinity Warf och Taka 2.

Vid båten checkades vi snabbt in och fick hytt nummer 10 som låg på mellandäck i anslutning till köket och matsalen. Hytten hade en våningssäng och det fanns gott om plats för våra saker i en stor garderob. Efter att vi burit ned bagaget gick vi upp på övre däck för att prova ut utrustningen vi hyrt. Debs som var en av instruktörerna delande ut utrustningen. Jag fick en väst som såg ut att ha passerat skrotningsstadiet. När jag monterat ihop den med flaska och regulator visade den sig läcka. Den byttes ut utan att jag behövde tjata. Resten av utrustningen var inte direkt ny den heller men fungerade som den skulle.

Taka 2 är ursprungligen en trålare men har använts för dykning i 20 år. På övre däck fanns två tvåbäddshytter med dusch och toalett, på mellandäck matsal, kök, tre tvåbäddshytter och personalhytter och på nedre däck fanns det både tvåbädds och fyrbäddshytter. Det fanns tre kombinerade duschar och toaletter på akterdäck. Båten kändes hyfsat ren men lite sliten. Dykningen skedde från akterdäck. Där fanns fyra rader av bänkar där alla dykare fick en egen plats med en egen låda under bänken. Där fanns också ett kamerabord och tre sköljkar för kamerautrustning. Man hoppar i vattnet från endera sidan av båten beroende på hur dykplatsen ser ut. Ombord kommer man via en plattform i aktern som firas ned vid dykning.

Taka 2 från vattenytan

Vi var 27 dykare och 9 i besättningen så vi befarade att det skulle bli ganska trångt och rörigt. Vårt första intryck var mindre bra men det visade sig snabbt vara fel. Allt visade sig vara mycket väl organiserat och dykningen flöt på ganska bra trots att vi var så många. Besättningen var över lag mycket hjälpsam och trevlig och stämningen ombord var mycket avslappnad.

8/2 Äntligen ute på Stora Barriärrevet

Paul var expeditionsledare och var rolig, tydlig, informativ och hade en stark personlighet. Före varje dyk hade han en genomgång av dykplatsen och angav olika maxdjup beroende på dykarnas utbildningsnivå. Maximal dyktid var 50 minuter för dagdyk och 40 minuter för nattdyk. Vi fick även tips på vilka fiskar och djur vi kunde förvänta oss att se.

När vi hoppade i vattnet checkades vi ut och checkades in igen när vi klättrade ombord igen. Innan båten lämnade dykplatsen var alla tvungna att signera dykprotokollet för att visa att vi var ombord. Detta gällde både för passagerare och för besättning oavsett om man dykt eller ej. För att få dyka djupare än till 20 meter var man tvungen att använda dykdator. Detta var ett lagkrav i Queensland. Vi uppmanades att alltid göra ett tre minuter långt säkerhetsstopp på fem meters djup, att dricka mycket vätska och att inte under några omständigheter hålla andan. Den som drack öl eller annat med alkohol hade dykt färdigt för dagen. Vi dök i par men kunde om vi ville dyka med Paul, Debs, Mako eller Kazu.

Första dyket för resan skedde klockan 9 vid Challenger Bay vid Ribbon Reef 10. Vädret var fint med lätt molnighet och nästan ingen vind. Både luft och vattentemperaturen var 28° C och sikten i vattnet var 18-20 meter. Vi hade dykt här med Nimrod 1998 och kände faktiskt igen oss. Inflatorn till västen krånglade lite vilket gav mig dålig flytkraft och bitmunstycket var skadat. Min kamera fungerade och undervattenshuset höll tätt! Vi såg Anemonefish, Parrotfish, Blue Daemsel, Clown Triggerfish, Teira Batfish och en hel del som vi inte kan namnet på. Det blev ett bra första dyk.

Humphead wrasse (Napoleon fish)

Steve var båtens fotograf. Han använde en Olympus Camedia C4000Z med undervattenshus för digitala stillbilder och en digital videokamera med undervattenshus. Till båda kamerorna hade han ett rött filter för att återställa en del av den färg som vattnet filtrerar bort. För den oinvigde kan jag berätta att vatten filtrerar bort ljusets olika våglängder (färger) olika mycket. Det ljus som når längst är blått vilket gör att allting ser allt blåare ut ju djupare man är. Även alger och andra partiklar påverkar vattnets färg vilket gör att vattnet på den svenska västkusten har en grönaktig ton och vattnet i Östersjön en brunaktig ton.

Vi hade dykt förut även vid Pixie Pinnacle men den gången var det ganska kraftig ström och molnigt. Den här gången hade vi klart väder, nästan ingen ström och en sikt på närmare 30 meter! En Pinnacle är som en pelare av sten och korall som sticket upp från

en i det närmaste steril havsbotten. Pelaren blir som en oas och myllrar av olika fiskar och andra djur. Platsen blir en barnkammare och skydd för småfiskar. Vi var uppdelade i två grupper för att inte bli för många i vattnet samtidigt. Emellanåt blev det ändå lite trångt. Alla utom Steve simmade medurs för att undvika kollisioner. Vi såg bland mycket annat stora stim av Blue Trevally och Unichornfish. Nog för att jag upplevt bra dyk förut både i Kanada och på Barriärrevet, men vi var eniga om att detta var det bästa dyk vi någonsin gjort!

Efter lunch var det dags för matning av Potato Cod vid Cod Hole. Vi gick ned till en bit sandbotten på 10 meters djup och satte oss i någon slags ring. Paul skötte matningen och gick runt så att alla fick en Potato Cod på nära håll. Matningen blev minst sagt kaotisk då många andra fiskar försökte sno åt sig en bit. Denna gång såg vi bara tre olika Potato Cod. Sikten blev snabbt dålig så det var svårt att fotografera. Spännande var det i alla fall. Efter matningen simmade Bernhard och jag mot Shark Alley. Vi lyckades dock bara se en Whitetip Reefshark.

Potato cod

Sista dyket blev ett nattdyk vid Cod Hole. För Bernhard var det bara tredje nattdyket så vi tog inte med kameran. Det räckte med att hålla reda på lamporna och oss själva. Vi utrustades med var sin undervattenslampa och en ljusstav att sätta på flaskorna. Repet till ankringsbojen förseddes med blå ljusstavar och Takas aktra strålkastare var tänd. Sikten var runt 25 meter och det blev en magisk stämning med alla ljus i vattnet. Vi såg två Potato Cod som vilade men konstigt nog ingen haj.

Under natten gick Taka 2 på öppet vatten ut mot Osprey Reef som ligger i norra delen av Coral Sea. Sjögången var rejäl och vi var båda glada att vi tagit sjösjuketabletter. Jag sov i översta kojen och var faktiskt lite orolig för att ramla ur. I framstupa sidoläge gick det att somna och ligga kvar.

9/2 Osprey Reef

Båtens skeppare hette Colin och maskinisten Vinny. Vi såg inte så mycket av dem men de kom dock alltid till måltiderna. Vinny dök vid ett tillfälle för att inspektera båtens undersida. Idag fick vi vänta en timme med morgondyket på grund av att gummibåten hade visat sig läcka och behövde lagas innan vi kunde dyka. Colin, Vinny och Paul fick jobba hårt för att vi inte skulle missa ett dyk. Dagens första dyk skedde därför vid Half Way Wall. Vid dök i vid en ”drop off” till 1000 meters djup. Vi gick ned längs förtöjningslinan till en platå på 24 meters djup. Sikten var närmare 30 meter. Vi simmade längs väggen en stund och gick sedan upp grundare i en ravin på 10 meters djup. Där fotograferade jag en Gobi men misslyckades tyvärr med att få med räkorna den delar bo med. Gobin håller vakt och det blinda räkparet gräver tunnlar att bo i. Tillsammans klarar de sig bättre än var för sig. Vi fortsatte in ovanpå revet över en sandslätt längs en korallkant på 5 meters djup. Vi hade motström och fick kämpa rätt ordentligt. Vi vände och gjorde ett litet strömdyk tillbaka till förtöjningslinan. Man kan säga att vi fick tre sorters dyk i ett; vägg, ravin och ström.

Taka tog oss nu till North Horn där vi skulle få uppleva hajmatning. Efter att ha fått instruktioner av Paul hoppade vi i. Vi gick ned till 15 meters djup och satte oss sedan i ett par rader i ett slags naturlig amfiteater. Sikten var drygt 25 meter. På en liten kulle nedanför oss, ungefär 15 meter bort, gjorde sig Paul redo att fotografera med digitalkamera och Steve med videokamera. Från gummibåten kastades ett tonfiskhuvud fäst i en kedja. Det blev en våldsam huggsexa med Whitetip reefshark och Potato cod inblandad. Efter en stund dök en stor Grey reefshark upp. Det rådde ingen tvekan om vem som bestämde. Endast den största Potato coden försökte konkurrera med den stora hajen. Mitt i denna röra fanns Steve och Paul. Steve blev ”påkörd” av en Potato Cod. Totalt kastades tre tonfiskhuvuden i. När skådespelet var slut gjorde Paul ett slags hovnigning under vattnet. Halva dyktiden var kvar så vi hann få en närmare titt på några av hajarna. Den stora hajen höll sig tack och lov på avstånd. Jag fick några hyfsade bilder på hajar men bilderna på matningen blev i stort sett bara blå.

Grey reefshark

Efter dyket berättade Steve att man inte behöver vara rädd för hajarna. Vi står så att säga inte på hajarnas meny. De är ute efter döda, svaga eller gamla fiskar. När de skadar en människa är det alltid av misstag. Endast några få arter kan vara farliga för människan genom att de fortsätter att äta när de väl börjat. Rovfisket av haj för att skära av fenorna för hajfensoppa är inte bara grymt. Det riskerar också att rubba balansen i havet då hajarna fungerar som havets renhållningspatrull.

Nästa dyk blev även det vid North Horn. Denna gång simmade vi efter en vägg söderut. Vi fick närkontakt med både Gray Waler och Whitetip Reefshark. Det började gå lättare att använda digitalkameran och jag tog några filmsnuttar av hajar med den.

Dagens sista dyk skedde vid en plats kallad The Enterance. Bernhard och jag var första paret i vattnet och lyckades få dyka för oss själva en stund. Sikten var 25 till 30 meter och solen stod lågt så vi hade kvällsljus. Vi simmade in mellan stora korallformationer men undvek de smalaste passagerna. Det var som att simma i en miniversion av Grand Canyon. Vi såg ganska många Titan Triggerfish. Mot slutet av dyket simmade vi bort oss lite och fick ett ganska långt hemsim.

Efter middagen visade Steve videofilmen från dagens dyk. Man kunde tydligt se hur han tumlar runt efter att ha blivit påsimmad av en Potato Cod. Det var kul att se hajmatningen underifrån. Precis som kvällen innan fick vi även se dagens bästa digitala stillbilder. Man kan inte låta bli att imponeras av hans förmåga att hantera både videokameran och digitalkameran under vattnet.

Steve grejar med sina kameror

Steve lyckades alltid hitta sådant som vi andra inte såg skymten av. Men så har han också gjort tusentals dyk i området. Digitala bilder på en CD-skiva och en videofilm från resan såldes för 75 AUD vardera. Vi valde att endast köpa videofilmen då vi hade hyfsade bilder från vår egen digitalkamera. Steve hade lyckats filma ett och annat som vi definitivt ville få med oss hem. Steve talade grundläggande japanska som han lärt sig under arbetet. I våra öron lät det som om han talade japanska flytande.

Många turister i Cairns är från Japan så det krävs japansk personal. På den här resan var det bara två japanska tjejer. Rosie talade flytande engelska och Hozumi hygglig engelska, spanska och italienska. Hon såg ut som en fotomodell och hade förmodligen lärt sig språken i jobbet. Japansk personal på resan var Mako (divemaster) och Kazu (instruktör). Mako bad oss tala mycket långsam engelska så att han skulle hinna förstå. Han hade bara jobbat i Australien i åtta månader. Kazu hade jobbat längre och talade rätt bra engelska. I Japan finns det egendomligt nog fler kvinnor som dyker än män. Enligt Rosie lär det bero på att kvinnorna lättare kan komma ifrån arbetet och inte är tvingade att göra karriär på samma sätt som männen. Att vara divemaster eller instruktör räknas inte som ett riktigt jobb i Japan och innebär en låg status för en man.

Under natten gick Taka tillbaka mot land och de inre delarna av Stora Barriärrevet. Denna natt var sjögången lite mindre än på vägen ut.

10/2 Åter vid Ribbon Reef

Den här morgonen var det molnigt vilket gjorde vattnet ”mörkare” än vanligt. Första dyket skedde redan strax före klockan åtta vid Clam Garden vid Ribbon Reef 5. Här var det gott om Giant Clam och jag lyckades få till några bra foton. Bernhard börjar bli lite trött på att jag fotograferar. Den som inte fotograferar får ta ganska mycket hänsyn och får ofta vänta en hel del. Det kan behövas 10 bilder för att lyckas så det kan ta en stund.

Giant clam

Dagens andra dyk skedde vid en plats kallad 2 2/3 vid Ribbon Reef 3. Nu var det lite ljusare och sikten var runt 25 meter. Jag har blivit bättre på att göra manuell vitbalansering med kameran och bilderna har därmed också blivit bättre. Vi såg Whitetip Reefshark, flera stora Angelfish och hittade en liten Gobi igen. Vi har dykt så mycket på bara några dagar att vi börjar blanda ihop dykplatserna.

Darren var båtens alltid glad kock. Han hade god hjälp med förberedelser och diskning av värdinnan Sandy. Faktum är att hela besättningen hjälptes åt med att torka disken. Vid dessa tillfällen utbröt ofta ett litet handukssnärtningskrig. Sandy jobbade extra ombord för att få komma ut och dyka. Hon jobbade för Cairns kommun som någon slags tekniskt administratör men var egentligen ingenjör och kör motorcykel!

Efter lunch var det dags för ännu en höjdpunkt. Steves Boomie är döpt efter en dykare som omkom här. Platsen är ganska lik Pixie Pinnacle men här fanns det ännu mera fisk. Nu var det soligt igen och vi hade åter en sikt på runt 25 meter. Sidorna av ”pelaren” var ganska olika vad det gällde typen av liv. På ena sidan var det en nästan vertikal vägg, på andra sidan mera sluttande. Här fanns enorma stim av Big Eye Trevally och Blackspot Snapper. Vi försökte få Paul låta oss stanna och få göra dagens sista dyk här. Det gick inte då vi behövde flytta oss söderut för att hinna tillbaka till Cairns i tid.

Reticulatet dascyllus	Dorid nudibranch (Notodoris minor)
Pink anemonefish	Tree coral

Sista dyket för dagen skedde i skymningen för att vi skulle få en chans att se förändringen från dag till natt. Dykplatsen kallades av någon anledning för Beer Garden. Kanske för att man brukar ha platsen sist på dagen vilket gör att alla dricker öl efter dyket. Vi dök efter vackra korallväggar på mellan 3 och 10 meters djup. Det fanns en del raviner och stora överhäng och grottor under korallen. Det var otäckt att bara tänka på vad som låg därinne och lurade i mörkret. Dykplatsen hade också varit fin att dyka vid på dagen.

Inför den här resan och speciellt inför dykningen hade jag skaffat en digitalkamera och ett undervattenshus. Det är svårt att fotografera under vattnet och de flesta bilder blir faktiskt mindre lyckade eller riktigt dåliga. Med en digitalkamera är det bara att radera de dåliga bilderna och man får omedelbar återkoppling på de fel man gjort. Valet av kamera fick bli en kompromiss. Egentligen hade jag velat köpa en av Fujis bättre kompaktkameror. De är bäst på dåliga ljusförhållanden och videofilmning. Canon PowerShot G3 hade också varit ett bra val. Problemet med de kamerorna är att undervattenshusen kostar mer än själva kameran. Kompromissen blev att välja en Canon PowerShot S45 som är en kompaktversion av G3:an. Canons eget undervattenshus, WPC 300, är kompakt, fungerar ned till 30 meters djup och kostade 2600 kr. Det kan låta som mycket pengar för den oinvigde men är mycket billigt i sammanhanget. Utrustning för undervattensfoto kan kosta nästan hur mycket som helst. För den som vill komma undan någorlunda billigt finns det undervattenshus att köpa till en del kameror från Canon, Sony och Minolta. Från England kan man importera hus för Olympus digitalkameror. Uppdatering 2003-07-31: Dustin säljer nu hus för Olympus.

Hans får hjälp av Marie att identifiera fiskar

En blixt inbyggd i kameran sitter nära linsen och gör att ljuset reflekteras tillbaka från partiklar i vattnet. Det kan se ut som om det snöar. Med en eller två blixtar som sitter en bit ifrån kameran slipper man det problemet. Jag har inga externa blixtar ännu och tvingas därför att använda blixten endast för närbilder. Utan blixt blir allting mer eller mindre blått. Med en digitalkamera kan man få tillbaka färgerna genom att göra en manuell vitbalansering. Jag har helt enkelt med mig ett inplastat QP-Card som har ett svart, ett grått och ett vitt fält. Genom att rikta kameran mot kortet och vitbalansera så får kameran veta hur vitt ska se ut på aktuellt djup med befintligt ljus. Det är som att sätta på ett skräddarsytt färgfilter på kameran. Problemet är att ljuset hela tiden förändras så vitbalanseringen måste göras om ofta.

11/2 Sista dagen ombord

Vi hade bokat ballongflygning till den 12/2 på grund av att det var fullbokat de andra dagarna det skulle ha passat oss. Vi insåg redan första dagen ombord att valet av dag att flyga ballong betydde att vi skulle få hoppa över de sista två dyken. Efter 12 dyk hade vi samlat på oss massor av kväve och var faktiskt ganska mätta på intryck. Att flyga utan minst 24 timmars dykuppehåll skulle garanterat innebära dykarsjuka. Vi tog istället en sovmorgon och snorklade och fridök på den andra dykplatsen. Revet var vackert även här men det syntes tydligt att vi närmat oss Cairns och mer bebodda trakter. Sikten var ”bara” runt 18 meter och vi såg några döda koraller. Jag roade mig med att skrämma Mats genom att fridyka ned till 12 meter och knacka honom på axeln. Att komma ner var lätt men det kändes långt tillbaka upp till ytan.

Till lunch lagade Darren ett smörgåsbord av olika sorters pizza med tjocka bottnar. Besättningen jobbade febrilt med att göra iordning utrustning och båt för nästa tur. Vi fick behålla hytterna men packningen skulle vara klar klockan elva. Nästa omgång dyksugna passagerare skulle komma redan klockan fem.

Darren lagar läcker pizza

Resten av dagen fram till ankomsten till Cairns ägnade jag åt att välja ut och redigera bilder för mitt fotogalleri på hemsidan. Mats ville gärna ha bilder så jag hade dubbel anledning att skynda mig. Vädret var vackert men solen så stark att man kunde vara ute maximalt en halvtimme utan att bränna sig. Vid tretiden på eftermiddagen var vi tillbaka i Cairns igen.

Det finns andra båtar som tar färre dykare men de är dyrare och går sällan ut till Coral Sea. Mike Ball Dive Expeditions är så exklusiva att man inte ens anger några priser på webbplatsen. Om man måste fråga om vad det kostar så har man med andra ord inte råd. Rum Runner utgår från Cape Tribulation och är i samma prisklass som Taka och Nimrod Explorer. Ett billigare alternativ är Pro Dive Cairns som dessutom har bättre villkor bokning och avbokning. Att åka ut på revet över dagen övervägde vi inte ens då det kan vara över 100 dykare och snorklare på de båtarna. Dessutom märks miljöförstöringen och slitage från all dykning mer på de delar av revet som är möjliga att nå över dagen.

Vi dök med Nimrod Explorer 1998 och upplevde att det var precis lagom med 18 dykare den gången. På Nimrod har alla hytter egen dusch och toalett. Båten var jämfört med Taka lite renare och nästan lite lyxig. Prisnivån är ungefär samma som för Taka men man går ganska sällan ut på Coral Sea. För den som vill fotografera är det bättre att välja Nimrod. Om man vill ut på Coral Sea eller vill ha en ungdomligare avslappnad stämning så bör man välja Taka. Läs om Nimrod i vår reserapport från 1998.

Vi var tillbaka i Cairns vid 15-tiden och hade nästan glömt hur varmt det var här. Ute på havet så var det hela tiden en sval bris som svalkade oss. Inne i stan blåste det nästan inget alls och vi blev genast svettiga.

När vi kom tillbaka till YHA tog vi hand den lilla smutstvätt vi hade. När vi var klara med tvätten gick vi till Paddy på Reef Teach för att köpa en marinbiologibok om Stilla Havet och Indiska Oceanen. Vi köpte den de hade ombord på Taka och den fungerade nästan som en bibel. Vi var på Paddys föreläsning om revet när vi var här 1998. Han är en rolig och underhållande talare. På väg hem gick vi in på Woolworth för att handla mer vatten. Nu började vi få lite bråttom för klockan åtta skulle vi träffa de andra från båten på en restaurang som hette Metropolis. Innan dess skulle Hans bränna över en del bilder på CD åt Mats.

Vi blev lite sena till Metropolis, men det gjorde inte så mycket. Restaurangen såg vid första ögonkastet ganska lyxig ut, och de önskade nog att de var lyxiga. Fasaden sprack lite eftersom personalen lite knepig. En servitris var i stort behov av en klippning och ny garderob. En annan servitör var synnerligen otrevlig och förklarade snäsigt för en i sällskapet vad en pastarätt hon inte ens hade beställt bestod av. Den tredje servitrisen var om möjligt värst. Hon var så övertrevlig att vi misstänkte att hon gick på något annat än sina höga klackar! Hon var ”darling” och ”sweatheart” med alla. Maten var i alla fall god och sällskapet väldigt trevligt. Vi var dock tvungna att gå hem ganska tidigt eftersom vi skulle flyga luftballong morgonen därpå. Även om man har ambitionen att gå hem tidigt så blir det inte alltid som man tänkt sig. Vi kom i säng runt midnatt.

Ballongflygning