Kambodja och Angkor

Kambodjas tempelruiner har lockat mig så länge jag känt till deras existens. Program på Discovery Channel och filmen Tomb Raider spädde på min nyfikenhet. Det har dock inte känts säkert att resa i landet förrän de senaste åren.

Angkor Wat i solnedgång

Kambodja har en våldsam nutidshistoria bakom sig med invasion från både Sydvietnam/USA, Vietnam och ett långt inbördeskrig. De Röda Khmerer förlorade i slutet av 90-talet inflytande och ett generöst amnestiprogram för de tidigare soldaterna har gjort slut på striderna. Runt om i landet är jorden full av minor från inbördeskriget och blindgångare från de amerikanska bombningar i början av 70-talet. Man uppskattar att 800 kg bomber per invånare släpptes! Fortfarande skadas eller dödas mellan 40 och 50 människor varje månad av minor och blindgångare. En omfattande minröjning pågår men det kommer att ta lång tid att röja de 4 till 6 miljoner minorna. Detta gör att man måste hålla sig till vägar och stigar och noga höra sig för om vilka områden som är röjda. Man får absolut inte gå ut i skogen för att göra sina behov. Under de Röda Khmerernas regim tror man att runt två miljoner kambodjaner dödades. Trots allt elände, fattigdom och politisk oro så försöker Kambodjanerna att förlåta och gå vidare. Och de har lyckats behålla sina leenden!

Tempelruinerna i Angkor, runt om i Kambodja och på många andra platser i Sydostasien är spåren efter Khmerernas högkultur. År 802 enades en rad småstater under ledning av Jayavarman II. Khmerriket varade från år 802 till 1432. Under denna tid upplevde man flera perioder av uppgång och fall. Som störst sträckte sig Khmerernas rike över stora delar av det som idag är Myanmar (Burma), Thailand, Kambodja, Laos och Vietnam. Angkor var länge administrativ och religiös huvudstad i riket och hade som mest över en miljon invånare. Staden måste ha varit en makalös syn. Khmererna var duktiga ingenjörer. De byggde ett nätverk av stenlagda vägar i hela riket. Man byggde också enorma dammar vilka man tror hade både religiös betydelse och även var viktiga för bevattning. West Baray är störst med sina 8 gånger 2,2 km! Kungarna betraktades som halvgudar och alla av dem byggde tempel. En av dem skapade över hela riket av vad vi idag skulle kalla vårdcentraler.

Angkor var dolt i djungeln och ”återupptäcktes” på 1860-talet av franska arkeologer. Endast tempel och andra byggnader av religiös betydelse byggdes i sten eller tegel. Därför finns nästan ingenting kvar av andra byggnader. På en yta av 600 kvadratkilometer har man hittat över 100 tempelruiner. Runt om i landet finns många ännu outforskade lämningar kvar. Många ruiner har utsatts för plundring och än idag kan man på svarta marknaden i Thailand köpa konst som stulits ur ruinerna. Ironiskt nog så skyddar minor många av de outforskade templen då de användes som vapenlager under inbördeskriget. 1992 utsåg UNESCO Angkor till ett världsarv.

Khmerernas föregångare var influerade av indiska och kinesiska handelsmän. Den indiska kulturen fick fäste och hinduism och buddism spreds. Indiska skrivtecken syns fortfarande i kambodjansk och thailändsk skrift. Religionen skiftade fram och tillbaka mellan hinduism och buddism. Idag är den dominerade religionen buddism.

Vi hade bara en vecka på oss och valde därför att flyga direkt till Siem Reap. Det hade varit betydligt billigare att åka buss men det kan ta upp till 18 timmar under regnperioden. Och den tiden hade vi helt enkelt inte. Man bör se upp med bussresor som är extremt billiga. Ofta tillkommer kostnader och ibland blir man rejält lurad. Läs mer om detta i Lonely Planet eller hos Earthwalkers. Besök i Kambodja kräver visum vilket kan fås vid inresa med flyg till Siem Reap eller Phnom Penh eller vid inresa med buss från Thailand. Vi flög med ett av Bangkok Airways propellerplan. Det hade plats för 80 passagerare och var fräscht och bekvämt. Flygtiden var bara 55 minuter. Vid inflygningen hade vi häftig utsikt över Tonle Sap och utkanterna av Angkor. Utanför flygplatsen väntade vår chaufför Mr Fixit, som egentligen hette Samnang, med sin tuktuk (motorcykel med täckt släp). Det var 20 minuters resa till Earthwalkers där vi valt att bo.

Earthwalkers reception, bar och restaurang	Trädgården från baksidan

Earthwalkers är ett litet hotell startat 2001 av ett gäng norska reseentusiaster. Det ligger på vägen till flygplatsen några kilometer utanför centrala Siem Reap. Det går att gå in till centrum men det är billigt att åka tuktuk så det finns ingen anledning att gå. Reception, bar och restaurang är sammanslaget och kändes som ett vardagsrum. Man har plats för runt 40 gäster i en- och tvåbäddsrum. Alla rum har eget badrum och man kan välja om man vill ha luftkonditionering eller fläkt. Stället var rent och smakfullt inrett. Personalen var mycket vänlig och personlig och Sukaya lagade fantastiskt god mat. Vi har nog aldrig förut bott både så bra och billigt. Vi fick även bra information och hjälp att boka guide och chaufför. 5 % av Earthwalkers intäkter går till driften av ett barnhem.

Efter att ha installerat oss och ätit en sen lunch tog oss Mr Fixit på en tur genom staden. Vi fortsatte sedan till entrén till tempelområdet för att köpa 3-dagarspass. Det finns även pass för en dag eller en vecka. Lokalbefolkningen betalar ingen avgift. Efter klockan 17 var det gratis inträde för dem som köpt pass till följande dagar. Vi åkte till templet Phnom Bakheng för att se solnedgången. Templet ligger på en delvis kostgjord kulle och har en vidunderlig utsikt. Den som ville kunde åka till templet på ryggen till en elefant. Vi valde dock att gå. Trapporna uppför själva byggnaden är ganska branta men uppdelade i täta etager. Uppe på toppen kändes det verkligen som om vi hamnat i en turistfälla, för här var fullt med folk. Vädret var för dåligt för någon fin solnedgång men det var en bra början att få se alla tempelruiner sticka upp ur djungeln runtomkring.

Vi ville utnyttja tiden maximalt och kostade därför på oss att hyra en egen guide och använda Mr Fixit för transporterna alla tre dagarna. Jag ville fotografer så vår guide Kim lade upp en plan som undvek större folksamlingar. Ibland gick vi in på en sida av ett tempel och ut på den andra och möttes av Mr Fixit.

Hinduiskt influerad buddhastaty	Relief av apsaradanserska och vår guide Kim

De flesta besöker Angkor Wat på eftermiddagen så vi kom istället på morgonen. Angkor Wat betyder huvudstadens tempel. Det har inte, som de andra templen, varit bortglömt utan har använts större delen av tiden sedan det byggdes på 1200-talet. Sedan 1400-talet har det fungerat som buddistiskt kloster. Klostret är nu flyttat till en byggnad bredvid Angkor Wat. Templet är beläget innanför en bred konstgjord sjö eller vallgrav. Murarna omger ett område på 1300 gånger 1500 meter. Själva templet är som högst 65 meter. Kärnan är omgiven av en pelargång med runt 100 meter långa sidor fulla med reliefer som återger historia och mytologi. Trapporna upp till toppen var mycket branta. Bernhard, som har svindel, fick panik när han var nästan längst upp och hamnade på bred en avsats. En amerikansk kvinna drog in honom genom en fönsterglugg. Det gällde verkligen att inte titta ned. En del är helt oberörda av de branta trapporna. Vi såg barn klättra omkring som om de aldrig gjort något annat och en äldre man i flipp-flopp tofflor sprang uppför trapporna!

Ingången till det inre av Angkor Wat	Kim hade också höjdskräck och stannade nedanför övre nivån

Kambodjansk mat liknar mycket den thailändska men är mildare kryddad. Alla tre dagar vi besökte templen åt vi lunch mitt emot entrén till Angkor Wat. Vi misstänkte att Kim fick någon slags provision av stället. Men av Mr Fixit fick vi reda på att man valde restaurangen för att de hade god hygien. En magsjuk turist orkar ju inte se några tempel.

Utanför tempel och matställen vimlade det av barn som sålde souvenirer. De var söta men oerhört påstridiga. Vi föll till föga utanför matstället och köpte några vykort. Dagen efter kom barnen ihåg oss och vi tvingades att köpa något mer. ”Hello Mr White T-shirt. Buy from me mister, only one dollar!” Som tur var hade man markerat på marken hur långt barnen fick gå så vi fick i alla fall äta i fred. Om man nu tänker köpa souvenirer så är det nog av barnen man ska handla då de bidrar till sina familjers försörjning. De går i skolan antingen för eller eftermiddag så man förstör inte deras skolgång genom att handla av dem.

På eftermiddagen åkte vi till det mer avlägsna templet Banteay Srey. På vägen fick vi se en del av livet på landet. Templet var äldre än och till skillnad mot Angkor Wat byggt i rödbrun sandsten och endast i en våning. Det var mycket vackert. Vi lärde oss att hinduiska tempel byggdes i ett plan och buddistiska i flera plan. På vägen tillbaka började det regna kraftigt. Mr Fixit spände upp skydd men blev själv genomblöt.

Det är omöjligt att beskriva alla tempelruiner vi besökte under tre dagar. Konstigt nog så blev det inte tjatigt eller tråkigt. Kim var väldigt kunnig och levandegjorde verkligen Khmerernas historia. Några höjdpunkter utöver ovan nämnda var Bayon med sina många torn med stenansikten i alla väderstreck. Relieferna i av Bayon var extra intressanta då de skildrade även vanliga människors liv. Det lilla templet Neak Peans i mitten av en damm och det delvis av träd övervuxna Preah Khan är också värt att nämna. Ta Prohm där en del av filmen Tomb Raider spelades in var också en speciell upplevelse. Här träffade vi Niem, 83 år, som tagit det som sin livsuppgift att hålla rent i templet. Omslaget till Lonely Planets guide över Kambodja pryds av ett foto av honom. Vi köpte några små mässingsfigurer av Niem och pratade med honom en stund. Även här hade man lämnat några av de stora träd som hade täckt templet då det hittades. Sista kvällen återvände vi hit för att ta kompletterande bilder. Vi stötte på några fotografer som höll på med ett reportage för National Geographic. De lät mig stå bredvid dem och ta kort av en munk de använde som modell.

Ingången till Angkor Thom	Bernhard i Ta Prohm

En förmiddag gjorde vi en tur på sjön Tonle Sap. Namnet betyder storsjön vilket är mycket passande. Under regnperionden växer den från några meters djup till 10 meter och blir Sydostasiens största sjö. Floden som sjön rinner ut i vänder sitt lopp under regnperioden vilket göra att sjön fungerar som stor reservoar för Mekongfloden. Det som ser ut som buskar på bilderna är i själva verket trädtoppar. Tonle Sap är barnkammare för en stor del av den fisk som finns i Sydostasien. Det är så mycket fisk i sjön att den utan vidare kan föda större delen av landet. Märkligt nog finns det fisk i de små dammar och vattensamlingar som bildas under regnperioden. Möjligen bevaras fiskarnas ägg i marken under torrperioden. På sjön lever sjöizigenare i båtar eller hus på styltor. Hela samhället inklusive skola flyttas med sjöns varierande vattennivå. Turen på sjön var väl intressant men vi hade nog hellre besökt ett av sjözigenarnas samhällen än den flytande turistfälla vi hamnade i. Hur som helst var barnen som paddlade runt i plastbaljor kul att träffa.

Efter att ha varit i Thailand och Egypten några gånger är vi nog lite skadade av alla människor som försöker tjäna pengar på oss turister. Men i Kambodja betyder inte ett leende att man är på väg att bli lurad. Människorna var otroligt vänliga och nyfikna. De flesta talade hygglig engelska så det gick att göra sig förstådd. Som ett spår av den franska kolonialtiden talar de äldre kambodjanerna franska.

Sista dagen vi besökte templen tog vi skydd från ett regnoväder i ett kloster. En genomvåt och frysande ung kille började prata med mig. Han var 20 år och gick i skolan hos munkarna. Han hade inget jobb och hans far var handikappad av en mina. Vi utbytte lite information om varandras liv. Han ville som jag en dag jobba inom sjukvården. Han tiggde inte men behövde nog egentligen hjälp. Jag tänkte länge på hans berättelse innan jag somnade den kvällen. Min fackavgift skulle räcka för hans uppehälle och för att betala en utbildning till sjuksköterska. Vilka olika världar vi lever i! Med mer tid på plats skulle jag velat ordna så att han fått sin utbildning betald. Men hur gör man för att inte bli lurad? Tillbaka i Sverige så tog jag mig samman och skaffade mig ett fadderbarn via Plan International. Så nu hjälper jag en familj på landsbygden i Paraguay istället. Bernhard har sedan tidigare ett fadderbarn i Kenya.

De flesta kambodjaner är mycket fattiga och lönenivån låg. Sin egen valuta använder man främst som växelpengar medan amerikanska dollar används för större summor. En polis tjänar bara 30 dollar per månad och en lärare 20 dollar. Det visade sig att Mr Fixit egentligen var polis men även jobbade som tuktuk-chaufför. Det kändes tryggt att bli körd av en. En polis som vaktade i ett tempel erbjöd oss att köpa hans polisbricka för en dollar. Det var givetvis en kopia men man kan förstå att denna försäljning måste ge en bra extraförtjänst till en ynklig inkomst.

Turismen växer snabbt och är mycket viktig för Kambodja. Siem Reap utvecklas med rasande fart men känns fortfarande som en stad på landet. Med ökande turism kommer också en del problem. Det ansågs inte helt säkert att gå hem på nätterna utan tuktuk rekommenderades. Man har också haft problem med att många pedofiler sökt sig till landet för att utnyttja fattigdomen och bristen på lag och ordning. Kim berättade att myndigheterna sedan några år anstränger sig för att få stopp på utnyttjandet av barn. Straffen är hårda och alla uppmanas att anmäla misstänkta pedofiler. Han berättade att han själv anmält en europeisk man som var i färd med att locka till sig ett barn. På väg tillbaka från centrum en kväll åkte vi på en av bakgatorna. Här och var hängde det rosa lyktor och vi insåg att även här finns prostitution men man får leta för att se den.

Massor av lyxhotell byggs och vi undrar om det verkligen finns underlag för dem. Att bo på Raffles Grand Hotel D’Angkor kostar mellan 310 och 1900 dollar per natt vilket känns minst sagt märkligt i ett så fattigt land. De flesta turister spenderar nog inte sådana summor men det finns uppenbarligen många rika människor. Tur att det finns många bra och billiga ställen också. På Earthwalkers betalade vi bara 12 dollar per natt för ett tvåbäddsrum…

Efter tre heldagar fyllda med besök i templen var vi väl värda en lat förmiddag. På eftermiddagen åkte vi in till staden och åt en sen lunch på Dead Fish Tower. Stället är enkelt byggt i etager och i olika material. Det häftigaste var nog att man i bottenvåningen också hade en krokodilfarm. Det gällde att inte trilla ned till krokodilerna när man gick på toaletten. Jag kan tänka mig att det var full håll-i-gång på kvällarna. Vi var dock för trötta för att festa. Dead Fish Tower hade också ett vandrarhem strax intill. När det närmade sig kväll besökte vi marknaden. Här fanns allt i hantverk och tyger att köpa samt en riktig matmarknad. Tillbaka på Earthwalkers var det svårt att somna trots att jag var jättetrött. Huvudet var fullt av intryck och utanför hördes spelande syrsor, grodor, en och annan ylande hund och av och till en galen tupp.

Dagen därpå åkte vi med Sukaya till marknaden. På vägen gjorde vi ett besök hos hantverksskolan Artisans D’Angkor. Man utbildar ungdomar i framställning av traditionellt konsthantverk och hjälper sedan till med att sätta upp verkstäder i deras hembyar. Vi fick se tillverkningen av trä- och stenfigurer och träskålar. Det fanns massor av makalöst vackra saker att köpa men priserna var satta för lyxturism så vi nöjde oss med några t-shirtar.

Mr Fixit på sin tuktuk	Lunch med Sukaya vid marknaden

Vi fortsatte till marknaden där vi köpte några sidenschalar och ett överkast. Medan vi åt lunch med Sukaya vräkte regnet ned. Jag filmade regnet och barn som började leka med träbåtar i den flod av vatten som rann längst gatan. Några av dem var nakna och jag insåg att det jag gjorde kunde missförstås. Vi hängde med Sukaya på matmarknaden och skildes sedan åt.

I guideboken hade vi läst om Butterfly Garden. Det var en vacker privatträdgård som drevs av en mager äldre irländare. I trädgården fanns mängder av vackra fjärilar. Vi drack några fruktdrinkar och fick en paus från den hektiska marknaden. Vi fortsatte till en trädgård där en man byggt miniatyrer av Angkor Wat och några andra tempel. De var nog fina en gång men var nu slitna och misskötta. Under promenaden tillbaka till Earthwalkers var det fredagsrusning. Vi stannade vid en korsning och efter en stund fick jag äntligen ett bra kort på en kambodjansk familjebil, det vill säga en motorcykel med en hel familj på.

Kambodjansk familjebil med extra lång sadel

På kvällen åt vi åter en god middag och drack öl. Några av dem som startat Earthwalkers var på plats och vi hade en intressant diskussion med Bjarne och Bruno om Kambodja och ett hjälpprojekt de var involverade i. Vi pratade också med andra resenärer under kvällen. På resa är det lätt att få nya kontakter och ålder och nationalitet spelar ingen roll. Öl och varmt klimat gör skandinaver pratglada!

Sista förmiddagen i Kambodja ägnade vi åt att fotografera huskatten och hennes tre ungar. Bruno körde oss till flygplatsen och på vägen besökte vi barnhemmet som Earthwalkers stöder. De flesta barnen var i skolan men vi lekte en stund med de mindre barnen som redan var hemma. Här fick barnen utöver omvårdnad och kärlek även lära sig hur man sköter ett jordbruk så att de blir oberoende. Fem barn bodde tillsammans med en vuxen i varje hus. Bruno berättade att detta var ett av de bättre barnhemmen i området.

Busiga och glada pojkar på barnhemmet

Vi lämnade Kambodja fulla av intryck och känslor. Människorna var så genuint vänliga, nyfikna och kontaktsökande. Det känns som om vi måste återvända någon gång för ett längre besök. Vårt råd till dig som läser detta är att åka dit innan massturismen förstör upplevelsen. Och stanna längre än vad vi gjorde!

Tillbaka till Thailand-Kambodja