 |
       |
Poor Knights IslandsI Stingray Alley vid klippan Sugarloaf omringades vi av närmare 30 stingrockor – de var under oss, ovanför oss och på bägge sidor om oss. Detta dyk överträffade allt vi upplevt tidigare. Landskapet var dramatiskt både ovan och under ytan och såg ut som innan människan kom till Nya Zeeland. Här fanns till och med en levande dinosaurie. Med varmare och klarare vatten än någon annanstans på Nya Zeeland är Poor Knights Islands en dykares dröm.
Nya Zeeland kan kallas actionsportens hemland. Här kan man kasta sig utför stup på alla möjliga sätt – bungyjumping, paragliding, hangliding och luge (bob på hjul) är bara några av dem. Den som är sugen på största möjliga adrenalinkick kan hoppa fallskärm från 4000 meters höjd. Naturen bjuder på vacker vandring, ridning, forsränning, kajakpaddling, möte med delfiner och så förstås dykning. Det finns många spännande dykplatser och spektakulära vrak. I Milford Sound på sydön lägger sig smältvattnet från glaciärerna och allt regn som ett lock över saltvattnet. Det gör att arter som annars lever för djupt för att ses av dykare kommer nära ytan. Waikoropupu Springs utanför Nelson som är landets största källa erbjuder kristallklart vatten och en unik miljö. Kommersiell dykning visade sig inte vara tillåten varför vi tvingades ge upp försöket att dyka där. Vi valde att istället koncentrera oss på Poor Knights Islands – Nya Zeelands mest spektakulära dykplats. Den 25:e november 1769 passerade Kapten James Cook öarna. Han gav dem namnet Poor Knights Islands men uppgav ovanligt nog inte varför han valde det namnet. Man tror namnet kommer från den då populära rätten fattiga riddare. De rött blommande träden påminde kanske om sylten han hade på sina fattiga riddare när han passerade öarna. Kanske kom han också att tänka på en död riddares kista när han såg öarnas siluett.
Poor Knights Islands består av två större och ett tiotal mindre öar. Ögruppen ligger 24 km utanför kusten på nordöstra Nya Zeeland. Öarna är de hårt eroderade resterna av kärnan av en tio miljoner år gammal vulkan. När vulkanen var som störst hade den en diameter på 25 km och var 1000 meter hög. Öarna har varit separerade från land de senaste 18000 åren. Detta har isolerat dem från de djur och växter som introducerats av människan på fastlandet. På öarna finns många arter kvar som utrotats på annat håll. Öarna ger därför en bild av hur Nya Zeeland såg ut innan människan anlände. Här finns många arter ödlor, Giant Weta (en stor gräshoppsliknande insekt), Giant Centiped (tusenfoting) och den levande dinosaurien Tuatara. Den kan bli upp till 300 år gammal så det är fullt möjligt att en av de nu levande ödlorna såg kapten Cook segla förbi. Också många fåglar har hittat en säker plats att leva på. Öarnas vulkaniska ursprung har skapat en mängd branta klippväggar, grottor, valvbågar och tunnlar. Landskapet är lika dramatiskt under ytan som ovanför. Det komplexa undervattenslandskapet skapar en unik miljö för många olika arter. Öarnas läge nära kontinentalsockeln medför att näringsrikt vatten sköljs upp mot dem. Detta ger en rik och kontinuerlig näringskälla för filtrerande djur som i sin tur ger näring för en mängd fiskar. Från Coral Sea sveper en varm ström ned utefter Nya Zeelands östkust. Den når inte land men omger på sommaren Poor Knights Islands. Strömmen ger ett varmare och klarare vatten än någon annanstans på Nya Zeeland och för också med sig en del tropiska arter. Man kan få se sköldpadda, stingrocka, tryckarfisk och drakfisk. Några få tropiska arter har anpassat sig och övervintrar vid öarna. Vattentemperaturen varierar mellan 15° på vintern (juli-augusti) och 22° på sommaren (december-februari). Sikten varierar mellan 15 och 40 meter men kan gå ned till 5-10 meter under algblomningen på våren (september till november). I några av grottorna kan upp till 60 meters sikt upplevas. Poor Knights Islands erbjuder alltid bra dykning men bästa tiden är februari-mars och på vintern.
Sedan 1981 är öarna och det omgivande vattnet ett naturreservat. Det råder totalt landstignings- och fiskeförbud. Ingenting får tillföras eller tas bort från området. Fisk får inte matas då man är mån om deras naturliga beteende. 1998 infördes under protest från många kommersiella fiskare totalt fiskeförbud 800 meter från öarna. Fiskestoppet har visat sig vara mycket lyckat. Öarna är en lekplats för många arter och gör att fisket i ett stort område på nordöstkusten är mycket rikare än tidigare. När man dyker känns det som om fisken vet om att de är skyddade. De är inte rädda och en del fisk skulle till och med gå att fånga med händerna. Det rika livet i havet och de skyddade öarna har också gjort att öarna återfått ett rikt fågelliv. Fågelarten Bullers shearwater häckar bara på öarna och har ökat från några få tusen till över två miljoner sedan naturreservatet skapades. Fåglarna bygger sina bon i den vulkaniska jorden och bohålan delas ofta med en Tuatara som försvarar äggen medan fåglarna är till havs. Märkligt nog äter de gärna ägg men inte de i den egna bohålan. En anledning till att öarna skyddats är att de ägs av en lokal stam maorier och att de är tapu (helig mark). Fram till 1820 levde Ngatitoki-stammen permanent på den södra huvudön Aorangi. Hövdingen och alla vapenföra män reste över till fastlandet för att hjälpa en annan stam i en konflikt. Öarna var helt oskyddade och detta utnyttjade Hikutu-stammen vars ledare hade en gammal olöst konflikt med Ngatikoti. Öarna anfölls efter skymningen och de flesta invånarna dödades. En del hoppade hellre från de höga klipporna mot en säker död i vattnet än att tas tillfånga. Därför är även vattnet runt öarna tapu. När hövdingen och krigarna återvände från fastlandet möttes de av en fasansfull syn. Endast några få människor hade överlevt. Resterna av stammen flyttade till fastlandet och hövdingen beslöt att göra öarna heliga. Öarna förvaltas nu av Ngatiwai-stammen, som tidigare säsongvis levde på den norra ön, i samarbete med Nya Zeeländska staten.
Det första dykcentret vi hittade vid en sökning på Internet var Dive! Tutukaka. Deras hemsida var mycket informativ och gav ett bra intryck. Då vi ämnade fotografera under vattnet ville vi inte dyka i en grupp med en divemaster. Vi fick omgående svar via e-post att det inte var några som helst problem. De placerade oss helt enkelt på en båt med erfarna dykare. I Whangarei hoppade vi av Kiwi Experience-bussen som vi rest runt hela Nya Zeeland med. Där hämtades vi av matarbussen som samtliga dykcenter i Tutukaka använder. Vi bunkrade upp med mat för en vecka och valde att bo på Holiday Park i Tutukaka. Här fanns allt från tältplats till stuga med eget kök. För 50 NZ $ per natt fick vi plats i ett fint tvåbäddsrum med tillgång till gemensamt kök. Det finns även hotell och många andra möjligheter att bo och äta i Tutukaka men vi valde att lägga pengarna på det viktiga – dykningen. Dive! Tutukaka visade sig vara det största dykcentret inte bara i Tutukaka utan på hela Nya Zeeland. Vi checkades in klockan 8, fyllde i ett formulär med namn, dykutbildning och erfarenhet och betalade. Sedan packade personalen passande utrustning i en väska som märktes med namn och båt. Vi behövde inte bära mer än våra badbyxor och matsäck. På båten fick vi en säkerhetsgenomgång innan vi lämnade hamnen för den runt 60 minuter långa resan till öarna. Innan vi gjorde i ordning dykutrustningen berättade skepparen Lou om öarnas historia och biologi samt gav en noggrann genomgång av dykplatsen. De första två dyken vid Landing Pinnacle och Trevis Rock gjorde oss lite besvikna. Hade vi hoppats för mycket av platsen som Jacques Cousteau tyckte var en av världens tio bästa dykplatser och andra kallade världens bästa subtropiska dykning? Vi hade 15 till 18 meters sikt och tvingades på grund av dyningarna efter en storm att dyka på den skyddade och skuggade västsidan. Men vid en närmare titt var dessa dykplatser fantastiska. Här fanns skogar av kelp, stora fiskstim, stingrockor, muränor, skorpionfisk och en del tropiska arter. En av de andra dykarna berättade att så här kan det vara på Poor Knights Islands. Ena dagen sveper East Auckland strömmen runt öarna och ger 40 meters sikt. Nästa dag får man nöja sig med 15 meters sikt. Dagens resa till öarna avslutades med att vi åkte in i Rikoriko Cave som med sina 130 x 80 meter är världens största havsgrotta. Vattnet är 26 meter djupt och över ytan är det 35 meter till grottans tak. Under andra världskriget gömde sig en tid en japansk ubåt i grottan. Ekot inne i grottan var fantastiskt. Här har den berömda Nya Zeeländska operasångerskan Kiri Te Kanawa sjungit och Neil Finn från Crowded House hållit konsert.
De följande dagarna levde öarna upp till sitt rykte. På vägen ut till öarna fick vi se både delfiner och valar. Vi gjorde två dyk i Rikoriko Cave och det första ägnade vi oss nästan helt åt grottans mynning. Här nästan snubblade vi över muränor och skorpionfisk. Andra dyket i grottan höll vi oss grundare och lyckades simma hela vägen in. Här var sikten närmare 40 meter och ljuset från mynningen svagt. Vi var glada att vi släpat med oss våra dyklampor till andra sidan jorden. På en liten klippa långt in i grottan hittade vi över 20 nakensnäckor i färd med att para sig. Följande dyk skedde i en valvbåge på den norra ön. Northen Arch var som många av grottorna och valvbågarna öppna uppåt vilket gör att även oerfarna dykare kan uppleva dem. Solljuset slog in från valvets baksida och omgav oss med ett magiskt blått ljus. Genom valvet strömmade näringsrikt vatten och stora fiskstim tog skydd i skuggan. Några mantor gled igenom tillsammans med oss. På andra sidan simmade vi i kelpskog innan vi fick kämpa oss mot strömmen genom valvet tillbaka till båten.
Näst sista dykdagen låg havet nästan blankt och ibland tittade solen genom molnen. Craig, vår skeppare för dagen, kunde därför ta oss till de små klippöarna söder om Poor Knights Islands. Vid High Peak Rocks ankrade båten så nära klippan att vi kunde se de häckande fåglarna. Nu hade vi redan gjort sex dyk vid öarna och fick därför hoppa över genomgången om öarna. Vi kom i vattnet 15 minuter före de andra med stålflaskor toppade till 230 bar. Vattnet var 22° varmt och sikten mer än 25 meter när vi ensamma gled in i Tie Dye Arch. Redan vid ytan möttes vi av stora stim av Trevally och Blue maomao. Omedelbart såg vi en skorpionfisk som låg på en orange svamp och bara bad om att fotograferas. Och snart anslöt en till. Dessa fiskar litar helt på sitt kamouflage och sina giftiga ryggtaggar. Om man rör sig lugnt kan man komma mycket nära. I valvbågen kryssade också stingrockor fram och tillbaka. Givetvis hittade vi också många muränor.
Det följande dyket skedde vid den lilla klippan Sugarloaf. Här hade vi inget försprång men kom ändå i vattnet långt före de andra dykarna. Vi följde enligt dykgenomgången klippväggen in i klyftan som kallas Stingray alley. I den som smalast bara 3 meter breda klyftan omringades vi snart av närmare 30 stingrockor. De var under oss, ovanför oss, passerade på bägge sidor och nästan krockade med oss. I upphetsningen över detta möte blev det tyvärr få bra bilder tagna. Vi hade 10 magiska minuter för oss själva tillsammans med stingrockorna. När de andra dykarna kom drog sig de flesta stingrockor undan. Mot slutet av dyket fick vi också äntligen se crayfish som liknar hummer utan klor. Skorpinonfisk och muränor brydde vi oss inte om. Att se dem var nu vardagsmat. Detta dyk överträffas inte av något vi upplevt tidigare!
Dive! Tutukaka var inte bara ett stort dykcenter vid en bra dykplats. Vi har aldrig tidigare varit med om så väl organiserad dykning parat med ett genuint intresse och vänlighet. Dive! Tutukaka arbetar aktivt för att göra Poor Knights Islands till ett världsarv. Man valdes 2005 till bästa dykcenter bland 900 PADI dykcenter i Sydostasien och Oceanien och fick Qualmarks pris för bästa aktivitet att göra på Nya Zeeland. Man är också ett National Geographic dykcenter. Med fem båtar erbjuder man dykning för alla slags dykare vid Poor Knights Islands och guidad dykning vid de två vrak som ligger sänkta strax utanför Tutukaka. Hit återvänder vi gärna. Boktips och mer information
|
© 2006
Hans Spicar | www.resochdyk.nu | skicka e-post
|