Resedagbok Australien 2003

19/3 Perth till Exmouth med Adventure Tours Australia

I vanlig ordning när vi ska åka någonstans så blev det en kort natt. Redan klockan tjugo över sex var vi vid parkeringen vid järnvägsstationen för att sammanstråla med resten av gänget vi skulle resa med. Vår guide/chaufför hette Rob men kallades Ferell Rob. Ferell betyder tamdjur som blivit förvildat och namnet visade sig senare vara passande. Rob tyckte Bernhard såg ut som en rockstjärna och undrade om han kunde spela gitarr så Bernhard fick omgående smeknamnet Van Halen. Vi var 19 resenärer samt Al som var guide på en annan rutt och följde med för att lära sig. Bussen var som vanligt en Toyota Coaster med släp. Släpet var absolut fullpackat så några ryggsäckar fick hamna på takräcket.

Innan vi åkte iväg gick Rob igenom några grundläggande regler. Han tolererade absolut inte några intriger eller bråk. De flesta på bussen skulle vara med ända till Darwin vilket är en resa på 18 dagar och drygt 4000 km. Vi tittade på varandra och tänkte båda att detta kan bli lite ”Robinson”...

Vårt första riktiga stopp var i Nambung National Park för att titta på The Pinnacles Desert. Tusentals upp till fyra meter höga pelare av kalksten står i ett naket landskap av gul sand. En del av dem är kantiga och höga andra avrundade och slipade av vinden. Med lite fantasi kunde man se ansikten, örnar och en del oanständiga former. Landskapet har uppstått genom att de undre lagren av sanddyner har hårdnat. Trädrötter har sedan brutit upp det hårda lagret. När träden dött har rötterna ersatts av sand och sediment som hårdnat. När området blev torrt har vinden blåst fram pelare av sand. Området förändras ständigt av vinden. Vissa pelare rasar och andra blåses fram ur sanden.

Pinnacles Desert

Man kan köra runt en slinga i området. Rob släppte av oss på ena sidan av slingan och mötte oss med bussen på den andra sidan. Vi uppmanades att inte kliva på eller luta oss mot stenpelarna för att inte skada dem. Och så har hänt att de fallit omkull på besökare. Den gula sanden var ganska grov och lätt att gå på. Platsen är märklig och svår att beskriva. Det kändes som ett geologiskt museum. Från en utsiktsplattform gjorde jag en panoramabild med både stenar och en del av gänget från bussen.

Vid en havsvik som kallades Dynamite Bay hade vi lunchstopp och några av oss passade på att bada. Det var underbart men kort att få svalka sig. Man hade sprängt ut viken för att kunna komma iland med båtar som fiskat languster. Rob berättade att detta fiske var mycket inkomstbringande men också reglerat för att inte utrota djuren. En fiskare som fuskat blev nyligen av med båt och licens till ett värde av mer än 2 miljoner AUD!

Många kilometer och några timmar senare stannade vi för att titta på grottmålningar i Willigulli. Det var svindlande att få se målningar som kanske skapats för över 10000 år sedan. I bussen berättade Rob dreamtime storys och om aboriginerna. De aboriginer man ser utslagna i städerna kan beskrivas som förlorade själar som tappat kontakten med sin kultur. Aboriginerna blir mycket lätt beroende av alkohol, socker och droger då inget av detta har funnits i deras kultur. De är mycket bundna till området de bor i. De senaste rönen antyder att de funnits i Australien i 100000 år och är den äldsta existerande kulturen i världen. Många dog av sjukdomar som den vite mannen förde med sig. Andra mördades och i några fall förgiftades källor. På Tasmanien utrotades de helt. Fram till 1969 betraktades de som en del av Australiens flora och fauna! Idag har de har fått tillbaka en hel del land och många försöker kombinera sin gamla kultur med den västerländska. Man kan läsa mer i Aboriginal Australia utgiven av Lonely Planet. En del information finns på Aboriginal Australia.

Grottmålningar i Willigulli

Vi beskådade och fotograferade solnedgången vid några märkliga röda sjöar som man utvann något mineral ur. Sedan fortsatte vi till Kalbarri där vi skulle övernatta på en camping. Nu fick vi äntligen klart för oss vad en swag är för något. Det är helt enkelt ett sovsäcksfodral av oljad kanvas som har en vattentät undersida och en tunn madrass insydd. Vi stack iväg för att köpa öl för de kommande dagarna. På Robs rekommendation köpte vi en låda med 30 burkar Carlton Midstrenght som vi delade med Jérôme och Arnie. Ölen var lite svagare vilket passar bra när det är så varmt. Man behöver ju mer vätska än alkohol och på vanlig öl blir i alla fall jag salongsberusad efter bara några burkar.

Vi var verkligen en blandad samling resenärer. Påfallande många var från Schweiz och tre av oss var sjuksköterskor. Vi skulle dela upp oss i lag så att inte bara några få jobbade med matlagning och disk. Tre resenärer skulle hjälpa till med maten varje dag.

Två resenärer fick uppgiften att vara packare under hela resan och slapp därmed att hjälpa till med maten. Bernhard och jag passade på att duscha och gjorde sedan i ordning vår lilla sovplats i gräset. Rob och tre av de andra fixade en BBQ som vi avnjöt med några öl. Innan vi kröp ned i våra swagar beundrade vi en fantastiskt klar stjärnhimmel.

20/3 Kalbarri till Monkey Mia

Det var ovant att sova utomhus och lite knöligt med kläder som huvudkudde. En dingo hängde kring lägret och kom fram och väckte mig redan klockan fem. Jag föste sömnigt iväg den och konstaterade att vi äntligen fått se en dingo men på mycket närmare håll än vi ville. När vi vaknade av gryningsljuset kom den fram gnällande och verkade vilja hitta en husse. Den vilda ”dingon” visade sig vara en riktigt kelsjuk och hungrig hund. Efter frukost hjälpte han Bernhard och mig att ”diska” våra tallrikar. Rob berättade att han träffat på hunden på samma campingplats flera gånger tidigare. Den hade inget halsband men såg ganska välmående ut. Man kan undra om den var utan hem eller inte. Med tanke på hur snäll den var så kanske den klarade sig genom att tigga.

Dagens huvudattraktion var Kalbarri National Park. Vi började med att åka till kusten och Pot Alley där man tydligt kan se hur väder och vind har eroderat sandstenen. De spektakulära vyerna är ett resultat av många miljoner år av geologisk aktivitet. Marken består av många olika lager av mångfärgad sandsten som avlagrades för ungefär 400 miljoner år sedan. Området har varit havsbotten och det finns spår av långgrunda stränder. På många ställen kan man se skikt av sand med vågmönster.

Vårt nästa stopp var Murchison River som skurit ut en 80 km lång ravin på sin väg till havet. Vid en plats kallad The Loop vänder ravinen tillbaka och möter nästan sig själv. Här hade man en otrolig utsikt över landskapet. Man fick se upp var man satte fötterna och hålla sig till stigen. Vi fotograferade varandra hängande vid en klippkant med ravinen i bakgrunden. Det ser ut som om man hänger vid ett stup fast kanten bara är två meter hög. På samma plats finns Nature's Window som är ett valv av sandsten. När de andra gått dröjde jag mig kvar tillsammans med Rob för att göra ett panoramafotografi. Några besökare från en annan grupp skulle vara med i bild och just som jag instruerade dem så flög en stor örn bara ett par meter över deras huvuden. Tyvärr hade jag inte sinnesnärvaro att trycka av kameran.

Marieke tittar ut över Muchinson River vid The Loop

Rob körde oss nu en bit uppströms till en plats kallad Z bend. Här hade Murchison River format en ravin med formen av ett stort Z. Vi gick en halv kilometer till en utsiktsplats och klättrade sedan ned i ravinen. Två av tjejerna led av svindel och valde att vänta på utsiktsplatsen. Nere i ravinen berättade Rob mer om hur landet formats och om aboriginerna. På denna plats hade han sett en känguru begå självmord genom att hoppa rakt ut i ravinen. Troligen hade den jagats av någonting.

Hela dagen hade vi plågats av mängder av flugor. Vi valde därför att äta lunch i bussen medan Rob körde. På så sätt sparade vi också en del tid. Det var lite krångligt att göra smörgåsar i bussen men det gick. Vi hade två stora kylboxar med mat som fick fungera som bord och skärbrädor. Vi började hos oss som satt längst bak och skickade dem framåt i gången allt eftersom.

Luftkonditioneringen i bussen krånglade och det blev av och till mycket varmt. På eftermiddagen stannade vi vid ett gammalt vattenfyllt gruvhål för att bada. Vi hoppade i från en två meter hög kant. Vattnet var grönfärgat och garanterat fritt från krokodiler. Det var underbart att få svalka sig lite. Upp ur vattnet klättrade vi med hjälp av ett rep. Flugorna hittade oss igen och jag höll dem ifrån mig genom att snurra handduken över mitt huvud.

Rob sa ofta att en plats var ”just around the corner” vilket i praktiken betydde runt 100 km. Sen eftermiddag badade vi i havet vid Shark Bay. Här finns massor av haj vilket vi dock inte tänkte på alls i värmen. Rob skyndade på oss lite grann för att vi skulle hinna till solnedgången i Monkey Mia. Vi hann fram i tid och gick ned till stranden dit delfinerna brukar komma. Solnedgången blev minst sagt magnifik i gult, orange och rött. Det såg ut som om molnen brann.

Solnedgång vid Monkey Mia

Bernhard och jag passade på att göra vår kökstjänst denna kväll. I ett av köken på campingen lagade vi spagetti bolognese tillsammans med James. Pastan kokade vi på en gasspis och såsen i en stor gryta över öppen eld. Det var lite knepigt att laga mat till så många men de flesta verkade väldigt nöjda. Vi sov ännu en natt under bar himmel. Några valde att sova på stranden.

21/3 Monkey Mia till Coral Bay

Vi gick upp tidigt som vanligt och skyndade oss att äta frukost. Klockan halv åtta var vi på stranden för att få se delfinerna. Där var redan ett hundratal människor och ett tiotal delfiner. En hona med unge simmade nära strandkanten och tittade nyfiket på oss. Delfinerna kommer till stranden därför att fiskebåtar sedan många år kastar i oönskad fångst. Rangers övervakar och ansvara för matningen av delfinerna. Endast tre eller fyra delfiner får en fisk varje gång för att inte förstöra deras förmåga att jaga själva. Man fick bara gå ut en liten bit i vattnet och stå på en rak linje. Det var en mycket speciell upplevelse att få komma så nära delfinerna. Här fanns också mer eller mindre tama pelikaner som gärna ville ha lite fisk de med. Vi tog massor av bilder med båda kameror.

Niki med son

På väg från Monkey Mia och Shark Bay passerade vi ett stort stängsel. Projekt Eden är ett försök att skydda och återskapa det ursprungliga växt och djurlivet på halvön Peron Peninsula. Man har stora problem i Australien med de flesta djur och växter som förts dit av den vite mannen. Landet är översvämmat av vilda getter, grisar, kaniner, rävar och katter. Det finns också många vilda kameler i Australien. De var det enda djur som kunde användas för att ta sig igenom öknarna. De australiensiska kamelerna exporteras till arabländerna där man tävlar med dem. De kameler som fångats i centrala Australien hade man problem med. De visste nämligen inte hur man dricker vatten genom att de var vana vid att få all sin vätska genom att äta en speciellt sorts kaktus.

Vi gjorde ett stopp vid Shell Beach som är en havsvik med en strand av mängder av små snäckskal. Snäckskalen har bakats ihop av kalken och man har tidigare skurit ut block att använda som byggnadsmaterial. Idag är området skyddat och man skär bara ut sten för att renovera kulturminnesskyddade hus byggda av ”snäckskalssten”.

Även idag var vi plågade av flugorna. Rob hade planerat lunch i bussen igen men vid en mack och rastplats var det lite flugor så vi valde att stanna. Efter en stund hittade de oss i alla fall.

Det är långa avstånd att köra varje dag och vi fick skynda oss för att hinna till solnedgången i Coral Bay. Vi kom fram i tid och gick upp till en utsiktsplattform. Det blev ingen fantastisk solnedgång men vi fick istället se en känguru komma hoppande över sanddynerna.

Vi skulle stanna i Coral Bay och fick välja aktiviteter för den kommande som Rob ringde och bokade åt oss. Det var lite tidigt för att se valhajar men vi valde att göra ett försök i alla fall. Valhajarna var ju en av anledningarna till att vi valt att resa denna väg.

Natten tillbringade vi under bar himmel på en camping. Varmvattnet kom från varma källor. Så för att undvika att bränna oss när vi duschade instruerade Rob oss att skruva på det kalla vattnet först. Rob lagade en god chicken curry till middag. Efter middagen satt vi alla och pratade och drack öl. Rob hade fått slut på cigaretter och bad att få låna några av Bernhard. Han bad att få några till Justin och Ron vilket gjorde Bernhard konfunderad. Ingen i gruppen hette ju så. Namnen visade sig vara australiensisk slang och betydde "just in case" och "for later on". Vi kom sent i säng som vanligt. Lite regn gjorde att vi kröp ned i våra swagar och bara lämnade en liten luftspringa. Det blev snart olidligt varmt men slutade tack och lov att regna efter en stund.

22/3 Coral Bay

Så var det dags att försöka få se valhaj. Vi gick till arrangörens kontor och butik direkt efter frukost för att prova ut snorklingsutrustningen. Det kostade 280 AUD. Om man inte fick se valhaj så kunde man få göra ett nytt försök för 100 AUD. Vi kördes sedan till stranden där båten väntade. Revet började direkt vid stranden så vi hämtades ut till båten i en liten gummibåt. Båten var stor och bekväm och man hade flygspaning för att kunna hitta valhajar. Så det är kanske inte så konstigt att det kostar en del.

På vägen ut på havet fick vi instruktioner om hur mötet med valhajen skulle gå till. Man fick inte komma i vägen, inte dyka ned och inte simma närmare än 4 meter. I väntan på besked från flygplanet så stannade vi för att snorkla. Jag ville fridyka lite och lyckades tjata mig till en vikt. Två vikter vägrade de att ge mig av säkerhetsskäl. Med neoprendräkt var det ändå svårt att komma ned med bara en vikt. Snorklingen var inget vidare bra men jag fick i alla fall se en havssköldpadda som jag lyckades fotografera innan den försvann.

Någon valhaj syntes inte till så vi passade på att sova några timmar. Sedan fick vi en riktigt god kall lunchbuffé. På eftermiddagen gungade det ganska rejält och en av holländskorna blev sjösjuk. Vid tretiden gav man upp sökandet efter valhaj. Vi fick snorkla med mantor istället. Vi delades upp i två grupper med var sin guide som skulle hjälpa oss att följa mantorna. Det gällde i stort sett samma regler som med valhajar. På insidan av revet var havet nästan stilla. Sikten i vattnet var tyvärr bara 6 till 8 meter och vattnet fullt med små djur. Mantor silar plankton och småfisk ur vattnet så det var inte så konstigt att vi hittade dem här. Vi gick i en grupp i taget så snart vår guide hittat en manta. Vi fick simma allt vad vi orkade för att hänga med. Jag har aldrig tidigare simmat så fort och så länge. James och jag bytte grupp i vattnet av misstag. Jag lyckade ta några hyggliga bilder och kom riktigt nära dem vid ett tillfälle. På bilderna syns också en del av de små djur som mantorna åt.

Manta med 3 meter mellan "vingarna"

Vi var tillbaka i Coral Bay strax innan klockan sex. Bernhard pratade med en kille som försökt se valhaj tre gånger utan att lyckas. Det verkar vara för tidigt i säsongen och det känns faktiskt som om vi blivit lite lurade. Säkraste tiden lär vara i maj.

Det var mörkt när vi kom fram till Exmouth och Pot Shot Resort där vi skulle stanna över natten. Vi fick ett fint rum med AC och dusch/toa som vi delade med Jerome. Det var underbart att få duscha och få sova i en säng i ett svalt rum.

Rob fixade asiatisk stirfry på biff och vi hade en liten avskedsfest. Vi var sju stycken som lämnade bussen. De flesta andra skulle fortsätta hela vägen upp till Darwin vilket är en tur på 12 dagar och 3200 km. Rob fick kika på lite bilder från resan på min iBook. Han var imponerad över hur enkelt allt var och beslöt sig för att uppsöka ett Apple Center när han var ledig nästa gång. Ännu en överlöpare från Wintel! Efter maten satt vi och pratade och drack öl. Rob spelade gitarr och fick Bernhard att poserade med gitarren.

Under turen med Adventure Tours Australia var vi med om så mycket att vi inte hann skriva dagbok. Vi skev i stället ned lite stödord och anteckningar. Det ni läst nu är skrivet en månad i efterhand.

Exmouth och dykning på Ningaloo Reef