Tre veckor i Thailand

En resa till Asien hade Hans funderat på i många år men den hade inte blivit av. Det fanns alltid någon orsak till att inte åka; för mycket jobb, för lite pengar, inget ressällskap, inget dykcert, allmän feghet... Nu fanns det inget att skylla på längre! När vi för knappt ett år sedan bestämde oss för att resan skulle bli av verkade den väldigt avlägsen. I januari 1998 var det plötsligt dags att åka. In i det sista jobbade vi båda två och vi hade helt enkelt inte tid att få någon resfeber. Men en natt några dagar innan avfärd drömde Bernhard att vi just kommit hem från vår resa och att han glömt bort allt utom flygresan hem! Tidigt på morgonen den 19:e januari körde Lasse och Marie oss till Landvetter. Efter incheckningen av bagaget åt vi frukost tillsammans, sedan var det dags att säga hej då och gå till planet. När den lilla Fokker F28:an accelererade längs startbanan och vi trycktes tillbaka i stolarna kändes det att vi äntligen var på väg. 

På Frankfurts flygplats hade vi ett uppehåll i väntan på vårt plan till Bangkok. Flygplatsen var verkligen deprimerande med plastgolv i grått och svart, ribbat innertak, betong, metall, aluminium och oerhört rörigt planerad. I transitområdet fanns inte en enda grön växt. Garuda Indonesia, flight 997 kom iväg på utsatt tid och starten var häftig. Planet hade en kamera i fronten vars bilder visades på bildskärmar i kabinen! Maten ombord var god och det måste nämnas att servicen var ypperlig fast vi åkte i turistklass.

Redan på flygplatsen i Bangkok slog värmen och lukterna emot oss. Vi tog en taxi in till Bangkok och blev omgående blåsta av chauffören. Han krävde 100 bath mer än taxametern visade. Vi var för trötta för att bråka så han fick som han ville. Perry, en kompis som gör affärer i Thailand, hade tipsat oss om the Rose Hotell på Surivong Road, som låg nära till shopping och turistfällan Patpong. Vi var väldigt trötta efter flygningen och glada att få lägga oss i rena sängar i ett luftkonditionerat rum.

Okänt tempel i Bangkok	Klockor i "discotemplet"	Gudinna i "discotemplet"

Att komma till Bangkok var lite av en chock. Staden är enorm, har enligt uppskattningar mellan 10 och 12 miljoner invånare och är den snabbast växande storstaden i Sydostasien. Stadsplaneringen är annorlunda, det kryllar av människor, trafiken är hetsig, luften full av avgaser och det pågår ett ständig trafikkaos på gatorna. Det finns små stånd, verkstäder och kvartersrestauranger överallt och ljudnivån är hög dygnet runt. Kontrasterna är stora med flotta bankpalats brevid ruckel. De rikaste rika möter de allra fattigaste. Mitt i kaoset finns det dock oaser i form av parker och otaliga tempel. Trots att man var inne i en ekonomisk kris så pågick byggen överallt. Man försöker bygga bort trafikstockningarna med ett nät av trafikleder på höga betongpelare över befintliga gator. Ovanpå en del av dessa leder byggs det en pendeltågbana. Tunnelbana är svårt att bygga pga att staden nästan flyter på lera. Gräv ett hål och det vattenfylls omedelbart. Blandningen av asiatisk kultur, gammalt slitet och hypermodernt påminnde om miljön i filmen "Bladerunner". Här fanns något att se och göra för alla, från tempel och museer till ett häftigt nattliv. Om man nu orkar mer än några dagar i den här staden.

Enklaste sättet att ta sig fram i Bangkok visade sig vara att åka taxi. Det fanns en hel del illegala taxibilar (med taxi-skylt) men bilar med skylten "Taxi-Meter" har luftkonditionering, försäkring och var lätta att få tag på. Ibland ville förarna förhandla om priset och köra utan taxameter. Det blev dock alltid billigare med taxameter. En resa i de centrala delarna kostade max 100 bath. Vid ett tillfälle vägrade chauffören slå på taxametern, så vi klev helt enkelt ur bilen. Man kan också åka motorcykeltaxi men trafiktempot är hårt och det är att leka med döden. Det kryllar av tuk-tuk (en blandning av motorcykel och liten bil) och förarna nästan drar in en i fordonen. De hade ofta erbjudanden om rundturer för en billig penning men då ingick alltid några stopp hos affärer som gav dem provision eller bensinkuponger för att ta dit kunder. Vi gjorde erfarenheten att det är att be om att bli lurad att gå med på en sådan tur. Det var kul att åka tuk-tuk men man är mycket oskyddat om en olycka inträffar. Att gå över gatan var en utmaning i sig. Ofta tvingades vi springa över och det gällde att se upp för motorcyklarna. Flodbussen var det billigaste och skönaste sättet att ta sig fram och många sevärdheter låg utefter floden.

Hetsig trafik	Flodbussen

Många Thailändare betraktar alla västerlänningar som stenrika och verkar tro att man kan hala upp dollarsedel efter dollarsedel ur fickan. Den officiella minimilönen var runt 200 bath per dag men många får mindre betalt. Man jobbar oftast hela dagarna veckan runt, men är ändå ganska fattiga. Detta är också en av förklaringarna till den omfattande prostitiutionen. En flicka kan tjäna ihop till en vanlig arbetares månadslön på en kväll. Den som inte kan eller vill sälja sin kropp forsöker ofta hitta andra vägar till snabba pengar. Vi upplevde att många försöker lura turister så mycket det går. Nu var inte allt negativt: Thailändarna var i grunden vänliga och log oftast, även när de inte förstod. Och de ville gärna lära oss blekansikten några ord på thai.

På Patpong ligger många gogo-barer och bordeller inriktade på västerlänningar och inkastare försöker locka in kunder. När vi visade oss vara ointresserade frågade några av dem om vi istället ville se boy-boy. Jag kommenterade en gång på typisk thai-engelska: "same-same, but different". Enligt vår vän Perry är alla ställen på bottenvåningen samt de som ingår i Kings Group säkra och det är inga problem att bara ta en Cola och titta på gogo-tjejerna. Man ska dock absolut inte välja något ställe en trappa upp! Vi nöjde oss med att försöka fynda på kvällsmarknaden istället.

Fruktförsäljare i Chinatown	Snygg neon	Kock hos Patpong Seafood

Det fanns massor av matställen att välja på i Bangkok. En del av maten i gatustånden såg fräsch ut men lukterna och miljön runtomkring fick oss att tappa aptiten. Det blev en hel del hamburgare på McDonalds istället. Riktiga restauranger fanns i alla prisklasser från det allra billigaste till svenska guldkrogspriser. En god regel var att läsa utanför vad man har att erbjuda och att kolla om det fanns thailändare bland gästerna. Vi bekräftade denna regel genom att äta på Patpong Seafood som låg strax utanför hotellet. Restaurangen var belägen utomhus, var 20x50 meter stor och verkade vara helsponsrad av Carlsberg. De thailändska gästerna var i klar majoritet och det var rent och gott om plats. Man kunde välja råvarorna från isbäddar eller akvarier och kockarna stod fullt synliga i ett kök utan väggar. Vi beställde fritterade grönsaker, heta räkor med mintblad, kyckling med soja och grönsaker, vitt ris och vitlöksbröd. Till detta drack vi rikligt av den inhemska ölen Singha. Maten var mycket god men de starka räkorna som Hans beställt var i häftigaste laget. Det var gott om färsk grönpeppar och chili på tallriken och vi kan försäkra att öl inte släcker denna hetta. Hans satt rödblossig, svettig och flåsade mellan tuggorna; räkorna skulle absolut ned! En ung servitris tog hand om oss och servicen var verkligen perfekt. Hela kalaset kostade bara 540 bath och servitrisen tog motvilligt och bugande emot 60 bath i dricks. De enda problem vi hade med matsmältningen var magknip pga att vi drack för lite vätska. Och så brände det förståss en hel del när kryddorna skulle ut igen där bak.

Till del 2