Queen Charlotte Islands
Nu var vi äntligen framme vid Queen
Charlotte Islands (karta).
Hela södra delen av ögruppen är ett naturreservat
och antalet besökare är begränsat. Queen Charlotte
Islands består av flera hundra öar på totalt omkring
9600 kvadratkilometer. De två största öarna är
Graham i norr och Moresby i söder. De flesta andra öarna
är små och obebodda. Ögruppen är runt 300 km
lång och som mest 85 km bred. Öarna är Haida-folkets
hemland och kallas av dem Haida Gwaii ("Islands of the People").
Haida har levt på öarna i mer än 7000 år.
Enligt en teori har öarna befolkats av människor från
Hawaii.
Idag dök vi tidig förmiddag vid XL Rock, en klippö
där ingen dykt tidigare. Vi hade svag vind och molnigt väder.
Sikten var 15 till 18 meter och vi dök rätt ned i ett
stort stim av Black Rockfish. Botten bestod av stora klippblock
och det fanns gott om mindre raviner utefter klippan. Här växte
mängder av stora White Plumed Anemone. Vi fotograferade Woolfeel
och Puget Sound King Crab. Dyket var kanonbra! Tyvärr frös
jag en del, men luften räckte bättre då jag bytt
från aluminiumflaska till stålflaska som rymde 20% mer.
Kent drog extremt lite luft så han hade ändå 70
bar kvar när vi bröt ytan.
|
Havsanemoner (i bakgrunden White Plumed Anemone
eller Giant
Metridium) |
Dagens andra dyk gjorde vi vid Queen Charlotte Islands sydspets.
Här fanns öarnas största sälkoloni och det kunde
faktiskt dyka upp vithaj! Jag var lite fundersam men i vattnet var
all oro som bortblåst. Sikten var inte riktigt lika bra som
på morgonen men botten ännu vackrare. Jag såg en
bläckfisk som jag dock inte hann fotografera. Även här
träffade vi på Wolfeel. Tur att de är snällare
än de ser ut.
|
|
Wolfeel (foto John F Hall) |
Puget Sound King Crab (foto John F Hall) |
Till kvällen skulle vi från båten titta på
en gammal indianby på Anthony Island. Byn är ett världsarv
och endast ett mycket litet antal besökare får tillstånd
att gå iland. Vi hade tyvärr inget tillstånd. Mike
hade radiokontakt med de vakter som fanns på platsen. Vakterna
visades sig vara fyra ungdomar av indianskt ursprung som leddes
av en tjej vid namn Girl. De var uttråkade och vårt
besök var välkommet. Mike bjöd ombord dem på
middag så vi fick ändå veta en hel del om byns
historia. Byn hette Ninstints
och övergavs 1884 efter att 90% av invånarna dött
i smittkoppor. Det mesta av husen hade förmultnat och en del
totempålar stulits eller flyttats till museer, men en del
fanns ändå kvar att se. Högst upp i totempålarna
begravdes betydelsefulla familjemedlemmar. Det fanns dock även
totempålar som var resta till minne över människor
som försvunnit till havs. Girl var mycket kunnig och hade mycket
att berätta.
Vi låg kvar vid Anthony Island och dök vid en klippa
i närheten kallad Flat Rock. Dyket var bra. Jag såg några
Puget Sound King Crab. Slangen mellan höger torrhandske och
dräkten åkte innanför tätningen vilket resulterade
i en uppblåst handske och att jag hittade några okända
läckor att täta.
|
Säkerhetsstopp hängande i Bullkelp
(foto Kent Forsén) |
Vi flyttade oss sedan till Rose
Harbour, en gammal valfångststation, vid Houston Stewart
Channel. De flesta gick iland för att titta men jag valde att
stanna ombord och vila då det snart skulle bli dykning igen.
Eftermiddagsdyket skedde på plats och blev ett ofrivilligt
strömdyk. Vi såg inte mycket fisk men botten var varierad
och rik på djur och växter. Här fanns massor av
tennisbollsvamp. Strömmen ökade mot slutet av dyket och
det hade varit roligt, och i detta fall säkert, att åka
med strömmen.
Efter dyket hade vi besök ombord av ett gäng ungdomar
som bodde en vecka i ett av husen vid valfångsstationen. De
och deras lärare fick en visning av båten och en liten
lektion av marinbiologerna.
|
Soluppgång vid Rose Harbour |
Jag vaknade av solsken och stängde ventilen för att
kunna somna om för det var lite tidigt att gå upp klockan
fem. Vid halv åtta var vi uppe på däck. Någon
var ute med en av kajakerna och ett par gjorde ett morgondyk på
plats.
Efter frukost flyttade vi oss ut i viken utanför Houston
Stewart Channel. Här var fullt av knölvalar så förmiddagens
dyk ställdes in till förmån för valskådning.
Efter en stund kunde vi hoppa i och snorkla eller paddla kajak.
Jag klädde på mig torrdräkten och gjorde premiär
i kajak. Det var kul men jag kom inte så nära valarna.
De flyttade sig och vi gick ombord igen.
Jag stod på däck och fantiserade om att ta på
en av valarna. Och tillfället kanske skulle komma
Nautilus
Explorer följde efter valarna och de flesta hoppade i vattnet
igen. Jag tvekade lite på grund av min onda högerarm
(musarm) och kom i en kajak efter de andra. Jag hade inte lust att
ligga stilla och vänta utan paddlade i rask takt mot en plats,
kanske 500 till 800 meter bort, där några valar samlats.
Valarna jagade krill och ibland kokade vattnet av flyende
fisk och små bubblor från valarna. Av och till såg
det ut som om det regnade på vattenytan.
|
|
|
|
Närkontakt med knölvalar
söder om Houston Stewart Channel |
Valarna var kvar när jag kom fram och nu var de bara 25-30
meter ifrån mig. Jag kunde känna doften av rutten fisk
från deras andedräkt. Efter en stund närmade sig
marinbiologerna McKenzie och Sharon. Även Erik som var utrustad
med systemkamera med teleobjektiv kom ikapp oss. Jag fotograferade
med min enkla uv-kamera. Valarna kom riktigt nära och en simmade
upp jämsides med mig och var bara två meter bort. En
annan simmade mot mig och dök alldeles framför mig. Nu
var skämtet om att ha blöjor i dykardräkten nästan
allvar. Jag förberedde mig på att bli tryckt ur kajaken
Jag lyckades komma nära valarna två gånger till.
Även McKenzie kom mycket nära valarna. Erik fångade
allt på bild och på kvällen kunde vi, efter att
ha utnyttjats båtens fotolabb, konstatera att han fått
kanonbilder. Detta var verkligen en upplevelse för livet!
|
Här var jag bara någon meter ifrån
valen!
(foto Erik Frankenberg) |
På eftermiddagen gjorde vi två dyk, varav det första
var lite speciellt. Kent fotograferade mig och märkte inte
hur två jättelika sjölejon gled upp bakom honom.
De kan väga upp till ett ton och rör sig extremt smidigt
i vattnet. Det händer att de nafsar i fenor eller dykare men
verkar bara smaka
Vi skymtade sjölejon ytterligare en
gång under dyket.
|
Mike hade gjort en rejäl eld. Det tog
en stund innan vi kunde grilla. |
Till kvällen ankrade båten i en skyddad vik och vi
for iland för att grilla korv på stranden. Sällan
har korv smakat så bra. Skogen bestod främst av cederträd
och allt var överväxt av mossa. Här var det mycket
tydligt att vi faktiskt befann oss i en subtropisk regnskog.
|
I den subtropiska regnskogen var nästan
allt täckt med mossa |
Tillbaka på båten ramade Erik sina diabilder. Vi tittade
på dem och mina bilder verkade tama i jämförelse.
Jag vågade dock inte riskera min systemkamera i kajaken. Och
tur var väl det med tanke på hur nära jag kom valarna.
Kvällen slutade med att jag sorterade och ramade mina bilder.
Nu var klockan över midnatt och det är verkligen dags
att sova.
Jag hade nyst några dagar och idag hade jag lätt nästäppa.
Trots att jag under dykningen tagit på en extra tröja,
mina mysbyxor och lagt till mer vikt så frös jag. Vädret
var dessutom dåligt med blåst och regn. Mike kallade
regnet för wet sunshine. Första dyket var
bara sådär så jag bestämde mig för ett
dykuppehåll. Jag sov nästan hela eftermiddagen och kände
mig varm och febrig. På kvällen var det lite svårt
att somna.
Dagarna gick fort och det var bara tre och en halv dykdagar kvar.
Dykningen hade så här långt inte varit så
bra som vi hoppats. Nu kan dock sikt och väderlek vara dålig
även på de bästa dykplatser. Jag kände mig
fortfarande dålig och hoppade över dykningen även
denna dag. De andra berättade att dykningen varit mindre bra
så jag missade ingenting. Andy visade bilder på eftermiddagen
och hälften av oss somnade. Nu förstod jag varför
hans föredrag kallades Naptime with Andy.
|
|
Naptime with Andy |
Danny visade närbilder av små
djur (foto Judith Fleming) |
Vi passerade Hecate Strait under kvällen och natten. Det
rullade rätt bra och både jag och Barbara lyckade få
maten i knät. De flesta åt dock inte utan låg och
tryckte i soffor och hytter. Vid midnatt gick jag ned i hytten och
tog en tablett Marzine mot sjösjukan. Illamåendet gick
över helt och jag sov gott.
Till del 4
|