Queen Charlotte Islands

Nu var vi äntligen framme vid Queen Charlotte Islands (karta). Hela södra delen av ögruppen är ett naturreservat och antalet besökare är begränsat. Queen Charlotte Islands består av flera hundra öar på totalt omkring 9600 kvadratkilometer. De två största öarna är Graham i norr och Moresby i söder. De flesta andra öarna är små och obebodda. Ögruppen är runt 300 km lång och som mest 85 km bred. Öarna är Haida-folkets hemland och kallas av dem Haida Gwaii ("Islands of the People"). Haida har levt på öarna i mer än 7000 år. Enligt en teori har öarna befolkats av människor från Hawaii.

Idag dök vi tidig förmiddag vid XL Rock, en klippö där ingen dykt tidigare. Vi hade svag vind och molnigt väder. Sikten var 15 till 18 meter och vi dök rätt ned i ett stort stim av Black Rockfish. Botten bestod av stora klippblock och det fanns gott om mindre raviner utefter klippan. Här växte mängder av stora White Plumed Anemone. Vi fotograferade Woolfeel och Puget Sound King Crab. Dyket var kanonbra! Tyvärr frös jag en del, men luften räckte bättre då jag bytt från aluminiumflaska till stålflaska som rymde 20% mer. Kent drog extremt lite luft så han hade ändå 70 bar kvar när vi bröt ytan.

Havsanemoner (i bakgrunden White Plumed Anemone eller Giant Metridium)

Dagens andra dyk gjorde vi vid Queen Charlotte Islands sydspets. Här fanns öarnas största sälkoloni och det kunde faktiskt dyka upp vithaj! Jag var lite fundersam men i vattnet var all oro som bortblåst. Sikten var inte riktigt lika bra som på morgonen men botten ännu vackrare. Jag såg en bläckfisk som jag dock inte hann fotografera. Även här träffade vi på Wolfeel. Tur att de är snällare än de ser ut.

Wolfeel (foto John F Hall)	Puget Sound King Crab (foto John F Hall)

Till kvällen skulle vi från båten titta på en gammal indianby på Anthony Island. Byn är ett världsarv och endast ett mycket litet antal besökare får tillstånd att gå iland. Vi hade tyvärr inget tillstånd. Mike hade radiokontakt med de vakter som fanns på platsen. Vakterna visades sig vara fyra ungdomar av indianskt ursprung som leddes av en tjej vid namn Girl. De var uttråkade och vårt besök var välkommet. Mike bjöd ombord dem på middag så vi fick ändå veta en hel del om byns historia. Byn hette Ninstints och övergavs 1884 efter att 90% av invånarna dött i smittkoppor. Det mesta av husen hade förmultnat och en del totempålar stulits eller flyttats till museer, men en del fanns ändå kvar att se. Högst upp i totempålarna begravdes betydelsefulla familjemedlemmar. Det fanns dock även totempålar som var resta till minne över människor som försvunnit till havs. Girl var mycket kunnig och hade mycket att berätta.

Vi låg kvar vid Anthony Island och dök vid en klippa i närheten kallad Flat Rock. Dyket var bra. Jag såg några Puget Sound King Crab. Slangen mellan höger torrhandske och dräkten åkte innanför tätningen vilket resulterade i en uppblåst handske och att jag hittade några okända läckor att täta.

Säkerhetsstopp hängande i Bullkelp (foto Kent Forsén)

Vi flyttade oss sedan till Rose Harbour, en gammal valfångststation, vid Houston Stewart Channel. De flesta gick iland för att titta men jag valde att stanna ombord och vila då det snart skulle bli dykning igen.

Eftermiddagsdyket skedde på plats och blev ett ofrivilligt strömdyk. Vi såg inte mycket fisk men botten var varierad och rik på djur och växter. Här fanns massor av tennisbollsvamp. Strömmen ökade mot slutet av dyket och det hade varit roligt, och i detta fall säkert, att åka med strömmen.

Efter dyket hade vi besök ombord av ett gäng ungdomar som bodde en vecka i ett av husen vid valfångsstationen. De och deras lärare fick en visning av båten och en liten lektion av marinbiologerna.

Soluppgång vid Rose Harbour

Jag vaknade av solsken och stängde ventilen för att kunna somna om för det var lite tidigt att gå upp klockan fem. Vid halv åtta var vi uppe på däck. Någon var ute med en av kajakerna och ett par gjorde ett morgondyk på plats.

Efter frukost flyttade vi oss ut i viken utanför Houston Stewart Channel. Här var fullt av knölvalar så förmiddagens dyk ställdes in till förmån för valskådning. Efter en stund kunde vi hoppa i och snorkla eller paddla kajak. Jag klädde på mig torrdräkten och gjorde premiär i kajak. Det var kul men jag kom inte så nära valarna. De flyttade sig och vi gick ombord igen.

Jag stod på däck och fantiserade om att ta på en av valarna. Och tillfället kanske skulle komma… Nautilus Explorer följde efter valarna och de flesta hoppade i vattnet igen. Jag tvekade lite på grund av min onda högerarm (musarm) och kom i en kajak efter de andra. Jag hade inte lust att ligga stilla och vänta utan paddlade i rask takt mot en plats, kanske 500 till 800 meter bort, där några valar samlats. Valarna jagade krill och ibland ”kokade vattnet” av flyende fisk och små bubblor från valarna. Av och till såg det ut som om det regnade på vattenytan.

Närkontakt med knölvalar söder om Houston Stewart Channel

Valarna var kvar när jag kom fram och nu var de bara 25-30 meter ifrån mig. Jag kunde känna doften av rutten fisk från deras andedräkt. Efter en stund närmade sig marinbiologerna McKenzie och Sharon. Även Erik som var utrustad med systemkamera med teleobjektiv kom ikapp oss. Jag fotograferade med min enkla uv-kamera. Valarna kom riktigt nära och en simmade upp jämsides med mig och var bara två meter bort. En annan simmade mot mig och dök alldeles framför mig. Nu var skämtet om att ha blöjor i dykardräkten nästan allvar. Jag förberedde mig på att bli tryckt ur kajaken… Jag lyckades komma nära valarna två gånger till. Även McKenzie kom mycket nära valarna. Erik fångade allt på bild och på kvällen kunde vi, efter att ha utnyttjats båtens fotolabb, konstatera att han fått kanonbilder. Detta var verkligen en upplevelse för livet!

Här var jag bara någon meter ifrån valen! (foto Erik Frankenberg)

På eftermiddagen gjorde vi två dyk, varav det första var lite speciellt. Kent fotograferade mig och märkte inte hur två jättelika sjölejon gled upp bakom honom. De kan väga upp till ett ton och rör sig extremt smidigt i vattnet. Det händer att de nafsar i fenor eller dykare men verkar bara smaka… Vi skymtade sjölejon ytterligare en gång under dyket.

Mike hade gjort en rejäl eld. Det tog en stund innan vi kunde grilla.

Till kvällen ankrade båten i en skyddad vik och vi for iland för att grilla korv på stranden. Sällan har korv smakat så bra. Skogen bestod främst av cederträd och allt var överväxt av mossa. Här var det mycket tydligt att vi faktiskt befann oss i en subtropisk regnskog.

I den subtropiska regnskogen var nästan allt täckt med mossa

Tillbaka på båten ramade Erik sina diabilder. Vi tittade på dem och mina bilder verkade tama i jämförelse. Jag vågade dock inte riskera min systemkamera i kajaken. Och tur var väl det med tanke på hur nära jag kom valarna. Kvällen slutade med att jag sorterade och ramade mina bilder. Nu var klockan över midnatt och det är verkligen dags att sova.

Jag hade nyst några dagar och idag hade jag lätt nästäppa. Trots att jag under dykningen tagit på en extra tröja, mina mysbyxor och lagt till mer vikt så frös jag. Vädret var dessutom dåligt med blåst och regn. Mike kallade regnet för ”wet sunshine”. Första dyket var bara sådär så jag bestämde mig för ett dykuppehåll. Jag sov nästan hela eftermiddagen och kände mig varm och febrig. På kvällen var det lite svårt att somna.

Dagarna gick fort och det var bara tre och en halv dykdagar kvar. Dykningen hade så här långt inte varit så bra som vi hoppats. Nu kan dock sikt och väderlek vara dålig även på de bästa dykplatser. Jag kände mig fortfarande dålig och hoppade över dykningen även denna dag. De andra berättade att dykningen varit mindre bra så jag missade ingenting. Andy visade bilder på eftermiddagen och hälften av oss somnade. Nu förstod jag varför hans föredrag kallades ”Naptime with Andy”.

”Naptime with Andy”	Danny visade närbilder av små djur (foto Judith Fleming)

Vi passerade Hecate Strait under kvällen och natten. Det rullade rätt bra och både jag och Barbara lyckade få maten i knät. De flesta åt dock inte utan låg och tryckte i soffor och hytter. Vid midnatt gick jag ned i hytten och tog en tablett Marzine mot sjösjukan. Illamåendet gick över helt och jag sov gott.

Till del 4