Resedagbok Australien 2003

23/3 En lat söndag i Exmouth

Idag tog vi oss en välbehövlig sovmorgon. Det har visserligen varit spännande att sova under bar himmel men nätterna var korta och sömnen inte alltid så bra. Vi åt en sen, lite dyr men god frukost på stadens bageri.

Det mesta i stans lilla centrum var stängt men Blue’s Internet Cafe var öppet det var inga problem att koppla upp sig med egen dator. Tyvärr hade jag inte fått någon kul e-post. Jag börjar misstänka att mitt senaste elektroniska vykort inte kommit fram för ingen har svarat. Om det kommit fram så måste jag konstatera att min familj och mina kompisar har annat att tänka på eller är lite tråkiga. När jag packade ned datorn lyckades jag tappa digitalkameran i golvet för andra gången. Det blev en ny buckla men som tur var fungerade den i alla fall.

Vi hade en natt till bokad och betald på Pot Shot Resort av Adventure Tours Australia men fick flytta till backpackerdelen. Rummet hade sex bäddar men bara två var upptagna. Det fanns tack och lov luftkonditionering och ett badrum. Vi bestämde oss för att dyka med Exmouth Diving Center och bokade in dykning måndag, onsdag och torsdag och fick 10% rabatt. Vi ville egentligen dyka på tisdagen men då var det redan fullbokat. Dykcentret låg i anslutning till hotellet och vi valde därför att stanna. Vi bokade in oss i ett dubbelrum med egen dusch och toalett, kyl och tv samt luftkonditionering för bara 57 AUD per natt. Det är runt 35 grader varmt här så luftkonditionering är ett nästan ett måste. Det var praktiskt att bo på Pot Shot Resort då det bara tog ett par minuter att gå till stans lilla centrum.

Resorten har många olika typer av rum från hela bungalower till plats i sovsal. Det fanns flera pooler, barer och en restaurang. Backpackerdelen var ren men lite opersonlig. I reklamen utlovade man gratis lån av cyklar men det fanns bara en halvtrasig. Köket såg välplanerat ut men det fanns undantaget kastruller och stekpannor nästan inga köksredskap. Det försvann faktiskt saker under de dagar vi var där. Sannolikt hamnar en hel del köksredskap i äventyrsbussarnas utrustning av misstag.

Exmouth ligger på en halvö och har egentligen uppstått enbart på grund av att det tidigare låg en amerikansk bas här. Det som finns kvar är ett militärt kommunikationscentrum. Staden fick 30 miljoner AUD när amerikanarna lämnade basen för att försöka överleva utan militären. Pengarna har använts för bland annat en marina och en flygplats som kan ta ner en jumbojet. Någon internationell flygtrafik har man dock inte ännu. Idag bor det ungefär 2500 invånare i Exmouth och de flesta jobbar på något sätt med turism. Hit kommer man främst för att dyka på Ningaloo Reef och för att se valhajar, mantor och knölvalar. Landskapet är extremt torrt och det brukar bara regna 3-4 gånger per år. Det hade inte regnat de sista 9 månaderna.

Tidig kväll åkte vi ut till Marina Beach Retreat där Arnie, Ally och James valt att stanna. Jerome och Sylvia som också hoppat av bussen anslöt för att äta texmex-middag för 10 AUD inklusive en öl. Stället var ganska nytt och väldigt smakfullt byggt. Man bodde i något som närmast var en kombination av hus och tält. Mellan byggnaderna stod tvåbäddstält. Det fanns pool, dusch, toa, kök, en utsiktsplattform, storbilds-tv. För den som ville rida fanns två vackra hästar som hette Willy och Elvis. Stället var väldigt avslappnat och definitivt rätt val om man bara vill slappa och vila. Stranden var vacker men man fick inte bada på grund av att det fanns gott om Stonefish som kan vara dödligt giftig. Man körde en gratisbuss in till Exmouth åtta gånger per dag. Maten var god och vi hade en mycket trevlig kväll. Vi åkte tillbaka till Pot Shot Resort med sista bussen.

24/3 Första dykdagen

Åter en tidig morgon! Vi var på plats i dykbutiken halv åtta och provade utrustningen. Vi var bara sex dykare, en instruktör och en divemaster. Båten kördes iväg på trailer en stund innan vi var klara. Vi åkte i minibuss en bit norr om Exmouth med utrustningen på ett släp. Båten hette the Beast och var ganska liten och snabbgående. Skepparen var en äldre kul herre vid namn Connor. Vi fick sätta oss som på sadlar och hålla fast ordentligt för det gungade ordentligt. Det skvätte en del men gjorde inget då vi redan hade på oss våtdräkterna.

The Beast

Första dyket skulle bli till 26 meter och det skulle finnas grottor och passager. Det visade sig dock vara ganska strömt och någon passage hittade vi inte. Vi fick dyka själva men höll oss till divemastern då vi tyckte ”vägbeskrivningen” var rätt krånglig. Jag drog 100 bar på bara 10 minuter och det var ganska jobbigt att simma mot strömmen. Jag tecknade till divemastern att Bernhard och jag ämnade vända och stiga uppåt. Det visade sig att alla dragit mycket luft så vi vände allihopa. Det fanns lite korall men det var dåligt ljus, 10 meters sikt, mycket alger och inte så mycket fisk. Vi såg en revhaj som låg och gömde sig. Vi tyckte båda att det liknade dyken hemma på västkusten i Sverige och var efteråt eniga om att om det fortsatte så här så skulle vi boka av den tredje dykdagen.

Efter ett dykuppehåll på drygt en timme så var det dags att hoppa i igen. Vi var först i och gick ned för ankringslinan. Platsen hette Blizzard Ridge och var en spricka i botten som var överfull av korall och fiskar i alla storlekar. Den låg på runt 12 meter och var 150 meter lång. Sikten var runt 12 meter och vi hade bara svag ström. Mängden fisk var imponerande. Nu fick jag äntligen hyggliga bilder på den annars skygga Coral Cod. Det såg nästan ut som om fiskarna poserade för mig. Egentligen var det nog så att de ville stå stilla i strömmen. Vi såg Manta Shrimp, mängder av olika typer av Cod, Lion Fish, nakensnäckor och mycket annat. Tyvärr så fanns det tydliga tecken till att revet inte mådde bra. På enskilda ställen var korallen blekt och det växte alger på många koraller. Jag kan inte mycket om marinbiologi men tror det allvarligaste var att vi såg många hundra döda Giant Clam men inte en enda levande. Dyket var i alla fall så bra att det kompenserade dagens första dyk med råge. Jag har börjat få till den manuella vitbalanseringen rätt bra och lyckades med konststycket att ta 90 kort på 55 minuter. Många av bilderna blev ganska bra. Men jag måste koncentrera mig mer på komposition nu när jag fått färgerna rätt.

Lionfish vid Blizzard Ridge

Vi var tillbaka först vid tvåtiden. Om det tog lika lång tid på torsdagen så kunde det bli svårt att hinna med bussen till Perth. Killen vi bokat med lovade dock att de skulle anpassa sig till oss och köra oss till bussen.

Efter att ha vilat en stund beslöt vi oss för att laga mat för första gången på denna resa. Jerome hängde på och vi gick tillsammans för att handla. Det blev tortellini tricolore med hemmagjord gräddsås med örter. Till detta köpte vi sallad, bröd och öl. Det var enkelt men jättegott. Efter maten gick Bernhard för att lägga sig men fastnade istället vid teven och oscarsgalan. Jag satt kvar och redigerade bilder. En dansk kille kom och pratade med mig. Det visade sig att han hade exakt samma kamera och undervattenshus som jag. Jag tipsade honom om knepet med manuell vitbalansering. Han var rätt trött på sin PC och fick på begäran en genomgång av min iBook och Mac OS X. Efter en halvtimme var han övertygad om att köpa en nya PowerBook G4 när han kom hem till Danmark igen. Jag borde få bonus av Apple för all reklam de får...

25/3 En slapp tisdag

Idag tog vi oss en välbehövlig sovmorgon. Det kan vara svårt att sova på grund av att luftkonditioneringen väsnas så mycket. Och luften går dessutom bara runt. Vi har kommit på att det bästa sättet är att kyla ned rummet ordentligt innan vi går och lägger oss. Så sent som möjligt stänger vi av luftkonditioneringen och öppnar ventilationsfönstret i badrummet.

Lat dag vid poolen på Pot Shot Resort

Vi låg i poolen och satt i halvskuggan bredvid mest hela dagen. Bernhard läste och jag sorterade bilder. Till kvällen blev det shopping för middagen och koll av e-posten. En av killarna som var med och dök igår kom för att se mina bilder.

26/3 Dyk vid Muiron Islands

Så var det dykdags igen. Vi gick upp halv sju för att hinna komma i ordning och få i oss frukost. Halv åtta infann vi oss på dykcentret. Vi plockade ihop utrustningen och åkte en bit norrut till en brygga där båten Concorde väntade på oss. Vi var 19 dykare, två divemasters under utbildning och en instruktör. Det var lite trångt på båten men välorganiserat. Det tog ungefär 45 minuter att åka över till öarna.

Första dyket var vid en plats kallad Cod Spot. Det har funnits många Potato Cod här men nu såg man sällan någon. Dyket var väl egentligen ganska bra men vi hade väntat oss mer. Sikten var runt 10 meter. Korallerna har just förökat sig vilket kanske förklarar den dåliga sikten. Kanske har vi för höga förväntningar. Det går inte att undvika när folk säger att Ningaloo Reef är bättre än Stora Barriärrevet. Vi undrar lite vad de egentligen sett. Vi har i alla fall haft bra eller ypperlig sikt och extremt bra dyk på Stora Barriärrevet. En av killarna som utbildade sig till divemaster sa att här skulle vara en av världens bästa platser för mjuka koraller. Så fan heller; vi har sett mycket bättre platser både i Röda Havet och på Stora Barriärrevet. Man ska nog akta sig för att säga sådana saker.

Pink anemonefish

Efter en timme på ytan flyttade vi till en lite nordligare dykplats som kallades Whalebone på grund av att det fanns ett skelett efter en val någonstans där. Här var sikten bättre och undervattenstopografin roligare med lite överhäng och raviner. Vi såg skymten av en revhaj och lyckades överraska en rocka på drygt en meter mellan ”vingarna”.

Efter dyket fick vi en kall buffélunch och den som ville kunde sedan snorkla en stund. Vi var tillbaka vid dykcentret redan vid fyratiden på eftermiddagen. Det var glödande hett på asfalten så det gällde att sätta på sig sandaler eller springa väldigt fort in i skugga. Jag hämtade datorn och kameraväskan som jag haft inlåst hos receptionen och passade på att köpa en sexpack öl i bottelshopen som låg intill. Sedan tog vi en sista sväng till internetcafét. Jerome köpte pizza och vi värmde resterna från gårdagens middag och fixade mer sallad. Vi lämnade tillbaka tallrikar, muggar och bestick för att kunna få tillbaka panten. Vi avslutade kvällen med att packa och lyckades med konstycket att komma i säng redan klockan 10.

27/3 Sista dyken och tillbaka till Perth

Idag blev det en ”raketstart”. Snabb frukost, lämna sängkläder och nyckel och sedan iväg med bagaget till dykcentret. Utrustningen hade vi i ordning sedan igår. Så bar det iväg med buss till The Beast. Vi hade knappt någon vind och strålande sol. Utan våtdräkten hade vi garanterat bränt oss. Kameran och undervattenshuset skulle jag inte hinna skölja ordentligt så det fick bli kvar i packningen. Första dyket blev ett återbesök vid Blizzard Ridge. Nu var sikten och ljuset bättre en förra gången. Vi hittade en revhaj och en rocka som försökte gömma sig. Lionfish poserade, vi såg Pufferfish och Boxfish och fiskar som parade sig. Med andra ord ett typiskt dyk utan kamera... Eller var dyket kanske så bra därför att jag inte såg det genom kamerasökaren?

Efter en timme var det dags för dyk vid en plats kallad Gullivers. Den kan enklast beskrivas om en åtta nedsänkt i sanden med korallkanter. Åttans cirklar var ungefär 40 meter i diameter så platsen var mycket lätt att navigera på. Här fanns det mycket fisk men tyvärr också tecken på att korallerna inte mådde bra.

Vi kom tillbaka till hotellet i tid och fick låna personalens duschrum för att fräscha upp oss och byta om. Jane, en av instruktörerna, körde oss till bussterminalen. Det var minst sagt hett så vi höll oss inomhus i väntan på bussen. Vi åkte med McCaffertys/Greyhound och kom iväg vid tretiden. Just nu sitter vi och slötittar på en film. Jag försöker skriva ikapp dagboken vilket troligen är en omöjlig uppgift. Och andra sidan har jag en stund på mig för vi kommer först att vara framme i Perth i morgon förmiddag vid elvatiden. Och att sova på bussar är inte min starka sida. Vi får se hur länge batterierna räcker...

Bussen gjorde ett sent middagsuppehåll vid macken som förmodligen har Western Australias renaste toalett. Här fanns till och med AC på toaletten. Jag hittade en plånbok som någon stackare glömt. Det visade sig dock inte vara någon av passagerarna på bussen. Medan vi åt middag hördes plötsligt en dämpad smäll från kassan. Det visade sig komma från glasskylen vars glaslock hade exploderat. Vi led med killen som hade försökt sätta sig på locket. Han skar sig inte men det blev nog en dyr vila.

Bussen hade två chaufförer och de körde i pass om ungefär tre timmar. När mörkret föll kom en massa djur fram till vägkanten. Chaufförerna gjorde sitt bästa för att undvika att köra på djur men en känguru miste ände livet med en smäll. Bussen hade kofångare som gjorde skäl för namnet och klarade sig oskadd så när som på ett sprucket lyktglas.

Tillbaka i Perth