En nybörjares upplevelser

Vid fyllda 34 år och med ett stadigt växande självförtroende insåg jag att fegisen inom mig inte var något att bry sig om. Nu skulle någon av drömmarna om fallskärmshoppning, motorcykel, hanggliding eller dykning förverkligas. Med några vänner på långresa i Asien och en kompis i Australien som dyker var valet lätt. Speciellt som planerna på en långresa börjat ta form. Ska jag till Stora Barriärrevet så ska jag ta mig tusan inte bara snorkla. Så nu gällde det att komma till skott.

Genom Lasse (en av långresenärerna) fick jag rådet att utbilda mig enligt CMAS som skulle vara både vara säkrare och billigare. Fram med telefonkatalogen och leta dykklubb. I slutet av januari 1995 var jag på informationsträff om dykkurs hos Storspiggen i Kortedala. Söndagarna i bassängen i Lundby var precis så roliga som jag föreställt mig men eldprovet skulle först ske under en helg på Ellös i maj.

Det var kallt och vårvärmen fanns bara vid soliga väggar i lä. De första övningarna i Kontiki Bay var inget problem. Kallt vatten och dålig sikt men nära till dusch och värme. Söndag eftermiddag, vid Islandsberg, var det dags för det första riktiga dyket. Vädret var inte det allra bästa, lite småblåsigt och 5 grader både i luft och vatten. Min parkamrat backade ur varför jag dök ensam med Joakim som instruktör. Plums i, och genast 4-5 liter iskallt vatten in i den gamla lånade dräkten. Vid ca 8 meters djup syntes varken ytan eller botten, allt var bara som en ljusgrön dimma, och kallt!!! Utan erfaren instruktör och ankarlinan att stiga ned efter hade jag utan tvekan avbrutit. Så nådde vi äntligen "botten" och började simma längs branten. Nu glömde jag kylan och den inledande skräcken för här fanns det mycket att se. Minuterna tickade på utan att jag märkte det och snart var det tid att stiga till ytan igen.

Väl i båten var det till en början skönt men vinden hade tilltagit och lagom till efterföljande dykpar kom upp hade vi snöblandat regn. Möt våren i Bohuslän, frys ihjäl! Sällan har en dalmas frusit så mycket. Till råga på allt började en djävulsk pissnödighet göra sig påmind. Pinka ned sig var inte att tänka på, speciellt inte inför andra, inte heller att skala av sig dräkten i blåsten. Att pinka eller inte, det var frågan. Någon minut efter att vi var på väg mot hamn fick blåsan som den ville. Vilken underbar känsla, nu var åtminstone nederdelen av mig varm. Det stod en mindre sky av ånga om mina byxor där jag satt med ett fånigt leende på läpparna.

Dykveckan i början av juni var varmare men någon solbränna blev det inte. Undrar vilken solskyddsfaktor neopren har? Vis av skadan med kallt vatten och gammal dräkt hyrde jag en ny hel dräkt. Den släppte visserligen inte in speciellt mycket vatten men direkt varm var den inte heller. Efter några dagar dök jag med den gamla överdelen under den nya dräkten. Äntligen värme, dock kände jag mig som en Michelingubbe.

Veckan gick fort med det glada och lössläppta gänget. Några direkta incidenter hände väl inte. Tillsammans med Carina som läser marinbiologi simmade jag av någon underlig anledning vilse sjögräset. Joakim skrämde halvt slag på Claes och Anders genom att fridyka ned till dem på 10 meters djup.

Någon av de ovan nämnda grabbarna tyckte efter ett dyk att de kändes konstigt i västen. De hade fångat någon slags plattfisk med händerna och glömt att de stoppat den innanför västen. Givetvis finnas det mycket annat att berätta, men det var ett tag sedan så minnet börjar svika och någon gång måste jag ju sätta punkt.