Isdyk i Kåsjön

Tidig morgon den andra februari var vi ett gäng entusiastiska Spiggar som begav oss till Kåsjön i Partille för att prova isdyk. Vädret var till en början det bästa tänkbara; vindstilla och soligt. Detta var viktigt för oss då vi inte hade med oss vindskydd eller tillgång till någon värmestuga. Ursprungligen var det tänkt att vi skulle dyka i Härryda och låna Chalmers Dykklubbs stuga, men det gick inte att lösa.

Claes kämpar med sågen	Magnus

Kåsjöns is var blank och fin men tyvärr inte genomskinlig. Samtidigt som vi var där pågick en pimpelfisketävling. Pimpelfiskarna borrade sig igenom isen på mindre än 10 sekunder. För oss var det lite svårare; borren ville inte bita. Efter en stund kom Lars-Erik på att skären på borren var felmonterade och med lite skruvande kom även vi igenom isen. Isen visade sig vara cirka 40 cm tjock och svårforcerad med den motorsåg som Claes tagit med sig. Det blev till att åka iväg och låna en med längre blad. Och nu gick det lättare. Att sedan få upp flaken var ett företag för sig, men allt går om man är många och verkligen vill.

Det var ett kämpigt lagarbete att få upp isflaken

Efter en del kämpande fick vi så gjort iordning en trekantig vak. Vädret höll sig men en svag och kall vind blåste upp. Pimpelfiskarna, deras åskådare och vanliga söndagsflanörer började fatta vad det var för dårar som sågade i isen och flockades runt oss. Ett tag var det närmare hundra personer som såg på. De hugade dykarna hade planerat torsdagen innan och fått dykpraxis vid isdyk och linsignaler i hemläxa av Joakim. Medan dykarna började bli klara för att gå i så gled Asta och Dallas (Malins hundar) glatt omkring på isen. Nåja, Dallas var mindre glad pga ryggont; hundstackarn börjar bli gammal.

Lars-Erik och Johanna var först i vaken

Så gick äntligen första paret ned under isen till en mycket speciell upplevelse. Sikten var 5-6 meter och det var inte speciellt mycket att se i själva vattnet. Nu är det ju så att det är isen som är det intressanta. Enligt Joakim var det en mycket speciell känsla att glida ned under vattenytan, följa den uppsågade iskanten för att sedan ligga under isen. Bubblorna från utandningsluften for upp mot isen, kämpade för att hitta ut, och såg ut som rinnande kvicksilver. Detta vinterlandskap var fantastiskt och väldigt vackert. Botten var gyttjig och egendomligt nog full av golfbollar (var är golfbanan?). Lars-Erik och Johanna plockade upp en rejäl laddning golfbollar. Ganska nära vaken hittade de också ett gammalt vrak efter en eka. Johanna och sedan även Joakim roade sig med att gå upp-och-ner under isen.

Johanna och Joakim turades om att vara räddningsdykare och att dyka tillsammans med Lars-Erik, Helen och Peter, varav de sista två dök med våtdräkt!! Vi andra höll oss ovanpå isen och hjälpte till eller bara hejade på. Deltagare ovanpå isen var Claes, Malin, Per, Cinna, Håkan, Peter och Lars-Eriks son Magnus. På bilderna kan det se ut som om Claes fiskar men han hade faktiskt funktionen som linskötare och dykledare.

Claes som linskötare	Joakim som räddningsdykare

Efter det första paret var det dags för tuffingarna i våtdräkt. Självklart begränsades dykttiden till ca 20 minuter. Frågan är om det inte var i mesta laget; speciellt Helen var mycket kall och behövde hjälp att ta sig upp på isen. Sedan kom den plågsamma omklädningen ståendes ovanpå en pressening. Det hade börjat blåsa upp mer och jag avundades dem inte.

Helen var så kall att hon fick lyftas ur vaken	Omklädning på en pressening i blåsten

För egen del nöjde jag mig med att dokumentera tillställningen i svartvitt för Spiggen Nytt och i färgdia för visning på klubben. Om någon missat bilderna så kan vi ju ta en svalkande visning någon varm sommardag. Isdyk lockar mig i och för sig men jag väntar gärna tills större dykvana och torrdräkt infunnit sig. Jag roade mig istället med att låna Malins brors skridskor. Jag hade inte stått på skridskor på 20 år och väntade mig värkande fötter och bakdel, men det gick faktiskt bra. Jag fick trots fyra timmar i skridskorna inte ont i fötterna och satte bara en rova. Sedan såg jag förstås inte ut som en skridskoprinsessa utan snarare som dunderklumpen i mina dubbla skidoveraller.

Texten ursprungligen publicerad i Spiggen Nytt nr 2/97.