Resedagbok Australien 2003

3/4 Till Singapore

Vi blev som avtalat väckta av nattportieren redan klockan halv fyra. Han hade av misstag låst in sina nycklar till receptionen så han tvingades klippa upp hänglåset för att kunna betala tillbaka vår nyckeldeposition. Kvart över fyra väntade redan flygbussen på oss. Det var smart med en minibuss som körde till flyget och kostade bara 13 AUD tur och retur per person. Vi var bara fyra resenärer ombord så resan till flygplatsen gick väldigt fort. Var på plats redan kvart i fem trots att vi stannat vid inrikesterminalen på vägen. Av någon egendomlig anledning ligger terminalerna för inrikes- respektive utrikesflyg 10 km ifrån varandra.

Vi hade tre timmar tills vårt plan skulle lyfta och slog ihjäl tiden så gott vi kunde med att kolla i olika affärer. Bernhard köpte Vegemite till Cissi på Kilroy i Göteborg.

På planet syntes konsekvenserna på resandet på grund av SARS. Vi var bara drygt 40 passagerare men det fanns plats för 250 stycken. En del hade munskydd vilket säkert kändes psykologiskt rätt. Men jag vet från mitt arbete att de bara fungerar runt en timme. Dessutom är de till för att skydda patienten från vårdaren och inte tvärt om. Och hur gör man med smitta genom ögonen? Det enda som verkligen skyddar är en hel ansiktsmask med filtrerad luft under övertryck. Jag beslöt mig för att hålla tyst om någon skulle komma att diskutera sjukdomen med mig.

Vi började ta knasiga bilder på varandra och förvandlades till två flabbande hyenor när vi såg resultatet. Är man trött så kan vad som helst vara kul. Killen framför såg ut som om han undrade om vi var riktigt kloka.

Är man trött så kan	vad som helst vara kul

Vi hade i princip flugit rakt norrut och det var ingen tidsomställning mellan Perth och Singapore. Vi var framme redan klockan ett. Flygplatsen var ganska öde och vi såg bara några få blekansikten (européer) som använde munskydd. I passkontrollen fick Bernhard en informationslapp om SARS och vart man skulle vända sig om man kände sig sjuk. Vi fick snabbt ut vårt bagage och satt snart i en taxi. Redan klockan två klev vi ur bilen vid Garden Hotell på Balmoral Road.

Det var roligt att komma tillbaka och känna igen personalen i receptionen. Även här märktes det att SARS påverkat resandet för hotellet hade väldigt lite gäster. Denna gång fick vi rum 301. Rummet var ganska stort med två sängar som säkert var 140 cm breda. Hotellet har nog varit lite lyxigt när det byggdes men som det så ofta är i Asien så var underhållet eftersatt. En liten renovering hade inte skadat. Badrummet var fräscht och vi hade en stor balkong. Den senare höll vi oss dock ifrån med tanke på hur varmt och fuktigt det är i Singapore. Värmen känns dubbelt så starkt när man går ut från ett luftkonditionerat rum. Det fanns en kaffebricka och en vattenkokare så vi piggade upp oss med en kopp. Vi fick tag på Anita och beslöt att höra av oss igen vid 18-tiden. Prema fick vi varken tag på hemma eller via personsökare.

Vi hade en hel del presenter kvar att köpa till familjer och vänner. Så vi gick till Orchard Road för att ta en titt i Lucky Plaza där det lär vara hyfsat låga priser. Här fanns det mängder av små butiker i fem våningar. Man kunde köpa i stort sett vad som helst och till och med få en kostym sydd. Vi gick in i väskaffär för att köpa en adapter. Tjejen i affären hade också kinesiska traditionella klänningar i ”siden”. En sådan hade min systerdotter Sabina önskat sig. Vi ville dock se mer kläder innan vi bestämde oss. Hon var mycket påstridig och sänkte priset flera gånger trots att vi sa som det var. I en annan affär såg vi att hennes lägsta pris var samma som deras normala pris. De flesta försäljare var väldigt påstridiga. I en liten väskaffär köpte vi två väskor och en plånbok av två trevliga kvinnor som troligen var mor och dotter. De var också rätt påstridiga men på ett väldigt roligt sätt. Vi gjorde nog inte en riktigt bra affär men var nöjda med grejerna och kul var det. Vi blev bjudna på fruktjuice efter att vi betalt.

Det är svårt att förstå hur det kan finnas så många affärer i Singapore. Här kan man verkligen köpa allt från billiga kläder till de allra dyraste märkesgrejerna. Det måste finnas många rika människor här.

Vi ringde till Anita strax efter klockan sex och blev hembjudna på middag som hennes man Magentheran hade lagat. Vi köpte med oss en flaska vitt vin från Seven Eleven av alla ställen! Det hade börjat regna ordentligt så vi ställde oss i kö för att åka taxi. Kön var lång men i Singapore finns det massor av taxibilar så vi stod bara och väntade i fem minuter.

Det var kul att träffa Anita och Magentheran igen. De hade fått mer ordning på lägenheten och skaffat lite mer möbler. Så denna gång slapp vi sitta på golvet. Anita var slutkörd. Hon var ansvarig för det mesta på kliniken och jobbade för mycket. Skulle nu ha några veckors semester och åka till Perth för att besöka sin mamma. Hon skulle resa imorgon kväll så ikväll var enda chansen att träffas. Den indiska maten var god men lite stark och exotiskt förstås. Prema ringde och var lite sur över att hon inte fått vara med. Men så kan det bli när man inte är anträffbar.

Efter middagen plockade vi fram datorn och visade bilder från vår resa. Vi var alla ganska trötta så det fick bli ett litet urval bilder. Innan vi gick så erbjöd sig Magentheran att på lördag visa oss runt i Little India och ta oss till billiga affärer och en marknad. Vi skulle väl i och för sig kunna åkt MRT till hotellet men tog en taxi istället. Det kostade bara 5 SPD (ca 25 kr).

4/4 Sentosa Island

Idag blev det en välbehövlig sovmorgon. Vi hade dock ställt väckarklockan för att inte missa frukosten som hotellet bjöd på. Frukostbuffén bestod av en något märklig blandning av asiatisk och europeisk mat. Jag provade friskt vad som bjöds men Bernhard höll sig till det mer bekanta.

Det var strålande sol så vi beslöt oss för att försöka bättra på våran beskedliga solbränna. Vi åkte med hotellets shuttlebus till Orchard Road och bytte sedan till lokalbuss till Sentosa Island. Vi hade tänkt åka linbanan över till ön men hittade inte ingången på grund av en ombyggnad. Istället så gick vi till bron och åkte över med den gula Sentosa-bussen. Man kunde köpa en paketbiljett för en mängd aktiviteter men vi avstod och betalde istället bara 3 SPD för entré och buss. Vi åkte monorail runt en del av ön för att försöka få en överblick av vad som fanns att se och göra. På ön finns allt från vandrarhem till ett femstjärnigt hotell. Det finns en golfbana, 3 km sandstrand, ett akvarium och ett gammalt fort. I slutet av sandstranden har man delfiner som man visar upp i en show flera gånger dagligen. Mitt på ön finns en tio våningar hög version av Merlion. Det finns även områden som är under utveckling.

Vi gick av vid en av stränderna, Palawan Beach. Det var varmt och vi var sugna på en glass. Givetvis fanns det Magnum att köpa men de kostade hela 4 SPD styck.

Vi såg egendomligt nog ingenstans att byta så vi gick lite avsides för att få på oss badbyxorna. Det var i stor sett folktomt så vi kunde bytt om nästan var som helst. Vi gick först en sväng på de olika stränderna och gick sedan på en hängbro till den sydligaste delen av fastlandsasien. Här fanns två utsiktstorn som jag tog en panoramabild ifrån. Det var lite märkligt att titta ut över Singaporesundet och se hundratals fartyg passera eller ligga och vänta på att få lägga till.

Palawah Beach, Sentosa Island, Singapore

Sedan badade vi i det nästan 30 grader varma vattnet. I vattnet simmade stim av mycket små svarta fiskar. De höll sig i tät formation och såg nästan ut som en manet av något slag. Det var väldigt lugnt på stranden så vi somnade både två och sov en lång stund. Det blev allt molnligare och vi vaknade av att det började åska. Här regnar det nästan alltid på eftermiddagen eller kvällen. Vi gick mot busshållplatsen och hittade på vägen omklädningsrummen. Precis när vi klev på bussen började det att störtregna.

Bussen körde till MRT stationen Tiong Bahru varifrån vi kunde åka till Newton som var hållplatsen närmast hotellet. I Newtons MRT-station köpte vi paraplyer och en bra liten kartbok över Singapore. Här verkade nästan allt finnas att köpa. På vägen till hotellet gick vi förbi Balmoral Plaza och gick in i närbutiken Porcupine för att köpa vatten. Tjejen bakom disken kände igen oss direkt. Det kändes som väldigt länge sedan vi var här förra gången.

Tillbaka på hotellet fick det bli en kall dusch för varmvattnet fungerade inte. Vi bytte om och åkte sedan med buss till Sixth Aveny där vi skulle träffa Prema för att äta på en indisk restaurang. Det kändes bra att vi nu förstod oss på kollektivtrafiken och inte behövde åka taxi hela tiden. Det är en väldig ordning på bussar och MRT och är lätt att hitta. Varje hållplats har både ett namn och ett nummer. På bussen hade man till och med ett antal platta bildskärmar i taket där man kunde titta på nyheter och filmer!

Vi fick vänta en liten stund innan Prema dök upp. Det var roligt att prova lite exotisk mat och utbyta kunskap om varandras kulturer. Prema frågade mycket om Sverige och hur vi lever. Hon kände inga hämningar att fråga om ganska intima saker. Hon berättade i sin tur om den indiska kulturen. Hon studerar till undersköterska så vi kom självklart in en del på sjukvård. Hos oss är det naturligt att vi tar i varandra och beröring kan ibland vara en del av vården. För henne var detta helt onaturligt. Man rörde helt enkelt inte varandra annat än i undantagsfall. Hon hade ingen pojkvän utan hennes föräldrar skulle välja ut en man åt henne. Men hon i alla fall hade vetorätt.

5/4 Shopping i Little India

Magentheran väntade på oss utanför Garden Hotell klockan nio. Vi åkte buss till Little India och han berättade om de platser vi passerade på vägen. Affärerna hade inte öppnat riktigt ännu så vi började med att besöka att indiskt tempel. Innan vi gick in tvättade vi fötterna. Vi gjorde en riktig rundvandring i templet och fick religionen förklarad för oss. Tyvärr har vi glömt så mycket när detta skrivs att vi inte kan återge allt vi fick höra. Man fick ta kort inne på området men vi avstod då det kändes fel att fotografera en helig plats och människor som bad.

Det var redan ganska varmt så vi tog en liten paus och drack fruktjuice på något som närmast kan beskrivas som en indiskt snabbmatsrestaurang. Sedan besökte vi ett hinduiskt tempel. Här behövde vi inte tvätta fötterna men lämna skorna utanför.

Indisk snabbmat

Vi fortsatte med en promenad runt Little India och genom red light district som så här mitt på dagen var rätt stilla. Här fanns också många backpackerställen och några bra hotell. Mitt emot Royal India Hotel låg Mustafa Center där vi shoppade loss ordentligt. Här fanns allt man kunde tänka sig från billiga klockor till exklusiva varor till fasta låga priser. Vi hittade dock inte någon Guccikopia till Miranda men köpte några andra klockor. Det blev också en sidenklänning till Sabina, sandaler till oss båda, äkta Tigerbalsam, morgonrock till Yvonne, skjorta till Anders och parfym till mig. Ska man shoppa i Singapore så ska man definitivt ta sig till Little India. Här är hyrorna lägre än på andra håll och konkurrensen hård. Vi gick förbi liten indisk klädaffär där vi köpte skjortor till våra fäder, en indisk sari till Ewa och en typisk Singaporeklänning till ett lågt pris.

Nu var vi rejält hungriga och gick till en foodcourt. Bernhard drack bara en massa fruktjuice men jag botaniserade ordentligt bland all exotisk mat. Det blev kinesiskt till slut. Vi utbytte information om Singapore och Sverige. Här arbetar alla ihop till sin pension och de kan direkt se som på ett bankkonto hur mycket de har jobbat ihop. Om man inte har jobbat och inte har anhöriga kan livet vara svårt. Den som tigger är knappast missbrukare som hemma utan fattig på riktigt. Efter att ha fått den kunskapen gav jag 2 SGD till en gammal tiggande indisk kvinna. Magentheran berättade att livet i Singapore egentligen bara gick ut på tre saker; att jobba, shoppa och äta. Man äter oftast på restaurang för att spara tid vilket förklarar mängden av matställen och del låga priserna. Matkulturen i Singapore är värd ett besök i sig.

Nu bar det av till Bugis Junction där det fanns en mode- och ungdomsinriktad marknad. Här hittade vi kopior av märkesvaror. Vi köpte en snygg kopia av en Gucci-klocka till Miranda och en Omegaklocka till mig. De kostade bara 18 SGD styck. Louis Vitton väskor fanns men var dyra. Många kopior var gömda bakom disk och man fick inte ta bilder. Vi kan åter konstatera att Singapore är ett bra ställe att ha som sista stopp på en resa i Asien. Det mesta man hittar på marknaderna i Thailand och Malaysia finns också här och många gånger riktigt billigt.

Shopping vid Bugis Junction

Nu hade vi definitivt shoppat färdigt. Magentheran var egentligen inte så förtjust i att springa i affärer men hade hållit god min. Nu var det dags för lite kultur igen. Vi gick igenom några kvarter med renoverade hus i gammal kinesisk stil. Så kom vi fram till Raffels Hotell. Vi fick inte gå in på hotellet eftersom vi hade sandaler och kortbyxor men det gick bra att gå till baren och titta på de fina gårdarna. Här besökte vi nog en av världens lyxigaste offentliga toaletter. Den överglänste till och med toaletterna på Harrods i London. I en av gångarna satte vi oss i en soffgrupp och blev fotograferade av Magentheran.

Det började skymma och vi gick till kulturcentret Esplanade som är Singapores motsvarighet till Sydney Opera House. Det är byggt i spektakulär stil och ser ut som två jättestora halvor av frukten Durian. Inofficiellt kallas byggnaderna för Durian Center. Vi satt på kajkanten och inväntade solnedgången. Ovanligt nog så hade det inte regnat idag och luften var behaglig, nästan som en svensk högsommarkväll. Genom att ställa kameran på kajkanten lyckades jag ta några fina skymningsbilder. Vi hade haft en fantastisk dag och kände oss utvalda som fått en personlig guidning av Magentheran. Vi skildes vid åttatiden och tog en taxi tillbaka till hotellet. Nu återstod bara att packa för hemresan imorgon. På natten kom regnet.

6/4 Sista dagen i Singapore

Vi checkade ut vid tiotiden och lämnade våra ryggsäckar till förvaring under dagen. Vid MRT stationen Tiong Bahru mötte vi Prema för att ta bussen ut till Sentosa Island. Prema hade inte varit på Sentosa sedan hon var barn så det mesta var som nytt för henne. Vi betalde bara för en entrébiljett och åkte sedan monorail till akvariet. Där köpte vi en kombinationsbiljett för 17 SGD som även inkluderade delfinshowen Akvariet var faktiskt ganska bra och välgjort. På ett ställe kunde man känna på olika fiskar. Som tur var hade man tagit bort stingrockornas gaddar. Jag tog kort på en del fiskar och vi upptäckte att bläckfiskarna försökte kommunicera med oss. När jag gjorde ett ”fuck you” tecken så tecknade en av dem tillbaka likadant med två tentakler! Genom det största akvariet åkte vi på ett rullband i en glastunnel. Sedan bar det av till delfinerna med en dubbeldäckad buss. Showen var förvånansvärt informativ och välgjord.

Bläckfiskar i Underwater World

I utsiktstornen vid stränderna tog vi ett par kort på varandra. Sedan bar det av till den tio våningar höga versionen av Merlion. Figuren är en kombination av en fisk och ett lejon och är Singapores officiella symbol. I bottenvåningen fanns det en historisk utställning. Här klädde jag ut mig till pirat och lät mig fotograferas trots att jag såg ut som en idiot. Från toppen av Merlion hade man en fantastisk utsikt över Sentosa Island och en del av södra Singapore.

Lunch åt vi på ett av hotellen. Det var folktomt, lite dyrt och maten var tyvärr inte speciellt bra. Vi åt stekt fisk med potatissallad och Prema räkor med pasta. Det började bli dags att gå mot linbanan som vi tänkte lämna ön med. På vägen dit såg vi en massa påfåglar och fotograferade Prema bredvid en av dem.

Vid linbanestationen fanns en stor drake som sprutade rök och vatten. Den symboliserade den drake som sägs vaka över Singapore. Någon hade parkerat ett barn i barnvagn framför den och det såg nästan ut som en offergåva. Från linbanan såg vi ned i en del av Sentosa som visar hur Singapore sett ut när staden bara var en liten fiskeby. Denna tur var ingenting för den som lätt får svindel. Nu tornade ett väldigt åskväder upp sig och det började dundra ordentligt. Vi skildes åt vid busshållplatsen. För vår del tog vi en taxi tillbaka till hotellet då tiden började bli knapp.

Så här såg Singapore ut när det bara var en liten fiskeby

Vi var på hotellet halv sju, tog ut bagaget och åkte upp till takpoolen för att duscha, byta om och packa om. En timme senare satt vi i en taxi på väg till flygplatsen. Det var bara gles trafik så vi var framme redan tio i åtta. Det kostade bara 12.80 SGD men vi betalde 15.

Flygplatsen kändes folktom. Det myller vi upplevde när vi var i Singapore i början av vår resa syntes ingenting av. Vi incheckningen stod en SAS representant och frågade om vår hälsa och hur vi mådde. Vi var de enda på plats så vi tjatade en stund med henne och tjejerna i incheckningen. Sedan kollade vi vår e-post och strosade runt i butiker. Bernhard skulle visserligen sluta röka under resan men hade inte lyckats så vi kunde lika gärna köpa cigaretter. Vi betalde bara 30 SGD (150 kr) för 400 cigaretter.

En av de få platser som man får röka på är Cactus Garden. Trädgården ligger på taket och är mycket vackert anlagd med stora och små kaktusar. På ena sidan finns en bar och en massa bänkar för rökare. På några ställen sprutade man ut ånga på kaktusarna. Det såg ut som en lyxig version av rökarnas helvete.

Bernhard hade med hjälp av en av jobbarkompisarna på Kilroy ordnat så att vi fick sitta vid nödutgången. Vi fick därmed runt 120 centimeters benutrymme! Det var rätt lite passagerare till Bangkok. Vi stannade på planet under uppehållet då det verkade struligt att gå av med tanke på SARS-kontrollerna. Vi var i vägen var vi än stod när planet städades. Resan till Köpenhamn var lugn och jag till och med lyckades sova av och till. I Köpenhamn hade vi en timmes uppehåll och flög sedan hem till Göteborg med ett litet plan. På Landvetter blev vi mötta av Bernhards syster Ewa och deras far Lars. Det var skönt att vara hemma igen men lite av en chock att gå från plus 35° till minus 5° på ett halvt dygn.

I Köpenhamn kom depressionen...

Precis som efter förra resan till Asien så upplever vi båda att resan ändrat våra värderingar och vidgat våra vyer. Hemma finns det ofta inte tillräckligt med tid för nya kontakter och människor är inte så öppna för möten. Men på resan har vi fått många nya vänner som vi fortfarande har kontakt med. Det liv vi lever hemma är inte lika självklart som det var före resan. Några månader efter att vi kommit hem konstaterade jag att jag nästan bara använde de kläder som jag haft med mig på resan. Av de prylar jag har så använder jag mest digitalkameran och min iBook och de var ju med på resan. Inte ens stereon används speciellt ofta längre för min favoritmusik finns i datorn.

Man kan fråga sig om det var vettig att ta med sig dator och digitalkamera. Vi upplevde så mycket på kort tid att det hade varit svårt att komma ihåg allting utan att ha skrivit dagbok och fotograferat mycket. Och andra sidan blev resan ibland nästan en reportageresa. Periodvis hann vi inte skriva dagbok utan kastade ned stödord och anteckningar istället. Australien är ett ganska säkert land men datorn och kameran bar jag nästan alltid med mig. Ofta hade jag också med mig stativet men det betalade sig i form av fina nattbilder och panoramabilder. Det vi definitivt hade kunnat lämna hemma var systemkameran med tillhörande teleobjektiv. Det blev visserligen några fina bilder men det var omöjligt att kontinuerligt fotografera med två kameror. Det hade i så fall krävt att både jag och Bernhard varit lika intresserade av att fotografera. Om vi hade rest i Asiens fattigare länder hade vi nog fått lämna datorn hemma eller fått vara mycket mer försiktiga med att visa den. En kille vi träffade på resan till Exmouth berättade att han i Vietnam blivit bestulen på sin digitalkamera på sitt hotellrum. Som tur var hade han i fotoaffärer fört över bilderna till cd-skivor så han förlorade inget oersättligt. Vad det gäller kläder och packning i övrigt så kan jag konstatera att vi hade kunnat åka med ännu mindre grejer. Det är ju faktiskt till och med roligt att köpa kläder under resans gång som ett slags souvenirer.

Det var roligt att komma hem men efter en vecka så kände vi oss båda som om vi bara var hemma på besök. Det vi upplevt verkar inte vara så intressant för dem som varit kvar hemma i vardagen. Det var lite ovant att börja jobba igen och tog någon dag innan jag begrep att jag faktiskt är sjuksköterska. Det bästa med resan har kanske varit den totala avkoppling det ger att vara borta hemifrån så länge. Att resa är som en drog man blir beroende av och bara vill ha mera av. I slutet av september åker jag till Sudan för att dyka två veckor i Röda Havet. Bernhard och jag pratar redan om att försöka komma iväg några veckor till Thailand till vintern. Och min fantastiska dykkompis Kent försöker redan lura iväg mig på nästa expedition till Kanada och Alaska…

Till startsidan