Resedagbok Australien 2003

6/3 Sydney till Canberra

Idag var det dags att lämna Sydney efter en vecka här. Det kändes lite vemodigt när vi rullade ut ur stan. Vem vet när vi kommer tillbaka till denna underbara stad? Det tog ett tag innan bussen kunde åka. Det verkade vara en passagerare för mycket men det visade sig vara en kille som glömt lämna ifrån sig sin biljett. Det vore olyckligt om någon hamnar på fel buss så man åker inte om inte antalet passagerare stämmer med antalet biljetter.

Vår chaufför hette Rosco och det visade sig att han var en liten skämtare. Han berättade en del fantastiska saker som sedan visade sig vara påhittade. Han hade varit ifrån jobbet ett tag på grund av att en sena hade gått av i armen. Han berättade om hur han hade räddat en tjej som fallit i en flod med krokodiler i. Han hade precis fått upp henne innan en krokodil höll på att ta henne. Det resulterade i att han drog av en sena och fick sedan köra i fem dagar innan han kom till sjukhus. Alla i bussen drog efter andan när han berättade om hur nära det var att krokodilen hade tagit henne. När han var klar gjorde han en konstpaus och frågade oss sedan om vi ville veta vad som verkligen hade hänt. Han hade slitit av senan när han lyfte en soptunna! Helt klart så var den första historien mycket bättre. Han fortsatte i samma stil hela dagen och till slut så visste man inte om det han sa var skämt eller allvar.

Vi åkte ner mot Wollongong och stannade vid en utsiktspunkt ovanför staden. Utsikten var fantastisk och Hans tog två panoramabilder. Han tar så många panoraman att han inte vet när han skall hinna göra något av alla bilder.

Vi fortsatte till en surfskola för att plocka upp en kille som varit där i några dagar. Därefter åkte vi till Blowhole i Kiama. Det är en klippformation som naturen skapat som gör att vågorna slår upp genom ett hål. Det kom några stora vågor och vattnet blåstes upp genom hålet. Kan tänka mig att det kan vara oerhört maffigt när det går riktigt stora vågor. Otroligt vad naturen kan åstadkomma. Man fick inte gå närmare än till staketet som var runt hålet med tanke på att det kan vara förenat med livsfara. Jag hörde av en kille som satt bakom mig i bussen att en familj med tre barn hade gjort det ändå. Det slutade med att alla fem omkom då de sköljdes ner i hålet av en stor våg.

Kiama Blowhole

Vi passade på att köpa varsin jättestor blåbärsmuffins här. Det var visserligen snart dags för lunchstopp men vi var ordentligt hungriga för det blev nästan ingen frukost idag. Det var kanske tur att vi åt varsin muffins med tanke på att lunchen blev ganska fattig. Vi köpte sandwich och det visade sig självklart vara vitt formbröd som saknar allt vad fibrer heter. Hur som helst så blev vi lite lagom mätta.

Efter lunchstoppet i Ulladulla fortsatte vi vår färd ner mot Canberra. Det sista stoppet blev ännu ett vackert ställe. South Durras Beach var en öde sandstrand och några märkliga klippor. Klipporna var ganska mjuka och folk hade ristat in sina namn. Jag hittade en inristning som gjordes 17 april 1963. Några av de andra på bussen passade på att bada men jag och Hans valde att hålla oss torra. Här kunde man dessutom gå på känguruspaning. Det fanns gott om kängurur här och vi såg några stycken. Nu har man vant sig vid dem och man blir inte så exalterad så fort man ser dem. Vi såg även några delfiner som simmade en bit ut i vattnet.

Nu var det så dags att fortsätta och när vi kom ner till Canberra körde Rosco runt på en guidad stadsrundtur och visade oss bland annat Capitol Hill. Vi fick också se staden från utsiktspunkten Mount Ainslie. Canberra är en märklig stad i jämförelse med Sydney och säkert också Melbourne. Den ser ut som en stor park med stadsdelar utslängda i ett cirkulärt mönster. Canberra är byggd som huvudstad på grund av att både Sydney och Melbourne ville vara huvudstad. När de sedan insåg att de skulle behöva hysa alla politiker och att detta skulle kosta en massa pengar så ändrade de sig. Nu ville ingen längre vara huvudstad. Parlamentsbyggnaden som blev klar 1988 kostade över en miljard AUD. Byggnaden är ordentligt stor och har över tretusen rum. Trots det så finns det inte plats för alla. Man kan då genast ställa sig frågan vad över tre tusen politiker fyller för funktion. Är det inte lite väl många?

De här tre tjejerna kallade vi "Charlies Angels"

När vi kom till Canberra City Backpackers blev det en liten huggsexa vid incheckningen. Det var otroligt rörigt och tog onödigt lång tid. Vi fick bo i sovsal med fem andra personer. Hostelet kändes, som Hans uttryckte det, som ett tyskt kontor. Rent men helt opersonligt! Vi bäddade våra sängar och gick sedan iväg för att äta middag. Canberra centrum är ganska öde på kvällarna då folk inte har någon anledning till att åka in till stan. Allt de behöver och vill ha finns i deras lokala omgivning. Nu var vi ordentligt hungriga och vi hamnade på en restaurang där vi beställde varsin pizza. Gud, så gott det var! Efter maten gick vi till ett internetcafé och tankade ner lite e-post och uppdaterade hemsidan. Vi kom tillbaka till hostelet vid elvatiden och stöp i säng. Tyvärr blev sömnen störd av en kraftigt korkad kille som slog i dörren varje gång han gick ut och in. Till slut fick Hans nog, slet sluddrande ut sin bettskena, och bad honom att vara lite mer försiktig med dörren. Bor man i sovsal får man ta hänsyn till andra, så enkelt är det!

7/3 Canberra till Karoonda Park i Gelantipy

Idag var det en extra tidig avfärd. Det blev en mycket snabb frukost och redan kvart över sju bar det iväg mot Gelantipy. På vägen till Karoonda Park passerade vi orter som Cooma och Bombala.

På stranden där Snowy River möter havet åt vi lunch. Det var oerhört vackert och så skönt att sitta i solen och äta. Jag låg kvar och njöt av solen och värmen medan Hans gick iväg för att fotografera lite. Här fanns pelikaner och svarta svanar men han lyckades inte fånga dem på bild. Eftersom natten varit kort och orolig passade jag på att sova en stund.

Karoonda Park ligger rätt öde ute i skogen i Gelantipy uppe vid basen av Snowy Mountains. Det är egentligen en gård med får och biffkor men man har också en omfattande verksamhet med natur- och äventyrsturism. Man har 180 bäddar utspridda på ett tiotal hus. Daniel som sköter det mesta vad det gäller Oz Experience mötte oss vid bussen. Han har tidigare varit chaufför/guide för Adventure Tours och Oz Experience. Vi fick kaffe och kaka och information om stället och alla aktiviteter. Man kan rida, vandra i bergen, åka på kvällstur med buss för att titta på vilda djur, åka gummibåt i forsarna, prova en klättervägg inomhus, åka flying fox, utforska grottor och mycket mer.

Karoonda Park

När vi skulle checka in så strulade det lite. Vi hade i förväg bokat och betalt för ett dubbelrum men ingen hade noterat bokningen. Det löste sig efter en stund och vi åkte med Daniel upp till den stora lodgen där de flesta från bussen skulle bo. Huset var bara något år gammalt och var väldigt rent och välhållet. Det hade en stor veranda på framsidan, kök, stort allrum med braskamin, tvättstuga, två stora badrum. Det fanns en sovsal för 16 personer, en sovsal för 8 personer och fyra rum med en våningssäng och en dubbelsäng. Frukost ingår i rumspriset och man fick själv ta det man ville ha ur kylen. Här fanns till och med en internetautomat.

Vår första kväll här var väldigt lugn och stillsam. Vi kände att vi behövde sova och eftersom vi skulle vara här i tre nätter så var det ingen brådska med att göra något. När vi lämnat våra saker på rummet och kollat runt i huset gick vi upp till den stora byggnaden där middagen serverades. Man kan få ett paket när man åker med Oz som innefattar boende, middag, frukost. Här ingick även väggklättring och en tur runt på ägorna när det har blivit mörkt. Vi struntade i både klättringen och rundturen och valde bara middagen som kostade 12 AUD (60 SEK) inklusive lunch dagen därpå. Middagen i Karoonda är omtalad och bestod av fyra delar. Först var det kex, ost, oliver och lite tilltugg, därefter två olika sorters soppor att välja mellan. Till huvudrätt var det antingen kött eller kyckling med olika grönsaker. Efterrätten var en banankaka, citronpaj eller frukt och glass. Man kunde ha med egen dryck eller köpa vin och öl på plats. Vi behövde definitivt inte svälta. Det måste vara en prestation att laga mat till som mest 180 personer. Den som vill laga egen mat kan handla råvaror i köket, för det är många mil till en affär. Vi var proppmätta när vi gick tillbaka till vårt hus för att duscha innan de andra kom tillbaka från turen. Jag somnade i vanlig ordning som en klubbad säl redan klockan tio.

Hans hade svårare att somna än jag på grund av ett håll-i-gång i huset i backen ovanför vårt. Det var familjen Sykes, som äger Karoonda Park, som hade ett ordentligt party hemma hos sig. Under natten kom ett åskoväder med tillhörande regn. Jag vaknade till ur min komasömn vid ett tillfälle av en ordentlig åsksmäll. Lite trist att det börjar regna när vi är här men de behöver verkligen mycket regn. Man har haft den svåraste torkan på tio år och det brinner fortfarande på några ställen. På gården står fortfarande åtta stycken brandbilar kvar. I vanliga fall har man en brandbil stationerad här. Under bränderna som varade i tre veckor så kunde Oz inte köra hit. Då var brandförsvarets ledningscentral inrymt i den stora byggnaden där vi brukade äta.

8/3 Karoonda Park dag 2

Idag vaknade vi utsövda klockan tio. Efter en snabb morgontoalett åt vi frukost. Daniel kom ner på förmiddagen och berättade mer om aktiviteterna. Vi hade bestämt oss för att prova flying fox och sedan rida. Vädret var inte det bästa och efter lunchen när vi gick en promenad mot Dingo Hill började det regna lite grann. Vi vände och kom precis tillbaka när det började ösa ner. De andra som inte vände blev väldigt blöta. Vi satt inne och värmde oss vid brasan och funderade över om det skulle bli något av flygningen. På utsatt tid stod var vi på plats och fick varsin sele att sätta på oss. Vi hade redan vid lunch skrivit på det vanliga papper som friskrev Karoonda Park allt ansvar om något skulle hända. Vi åkte iväg med Karoonda Parks buss till platsen där vi skulle flyga ifrån. Flying fox gick ut på att man åker i en vajer utöver en ravin och en damm i två etapper. Eftersom det regnade så blev det otroligt lerigt. Man kom med en sådan fart att man inte kunde annat än dra i marken. Det resulterade i att alla blev ordentligt skitiga. Det var kallt och blött och vi kände att ett åk räckte för oss. Vi gick och satte oss i bussen för att få lite värme i väntan på de andra. Hans hade köpt en regnjacka i Sydney och var snäll som lånade ut den till mig.

Paul Sykes instruerar inför ridturen

När vi kom tillbaka till huvudbyggnaden hade bussen från Melbourne kommit in. Det var Dayze som körde trots att han egentligen hade slutat. Oz Experience har brist på chaufförer och han hade mer eller mindre tvingats att hoppa in över helgen. Det var kul att träffa honom igen.

Vid ridningen fick vi låna oljerockar för att skydda oss mot regnet som återigen hade börjat ösa ner. Jag fick sitta upp först av alla på min häst och fick hjälp att justera stigbyglarna. Sedan fick jag provrida in under taket där vi väntade på att de andra skulle bli klara. Det var en häftig känsla att sitta på ett så stort djur. När alla suttit upp hade regnet upphört och vi gav oss iväg. Det gick inte fort men det var otroligt kul. Vi red in i skogen och ut på vägar och sedan in i skogen igen. Efter en timme var vi tillbaka igen. Lagom när jag parkerat hästen så kom regnet tillbaka. Vi hoppade av och jag kände hur öm i ändan jag var. Det märks att man inte är en van ryttare.

Till middagen satt vi med Dayze och Michele. Huvudrätten var i stort sett detsamma som kvällen innan men med andra soppor och efterrätter. Efter middagen gick vi till några andra som var med på samma buss som oss. De delade ett av husen mittemot vårt med några andra. Just nu var det bara vi där och vi drack rödvin och alla blev ganska berusade. En av tjejerna ”lämnade tillbaka” vinet i toaletten. Greg var otroligt full och berättade hur han ”kom ut” för två år sedan och om en kille han hade träffat för två veckor sedan. Det var en mycket rolig kväll med många skratt. Jenny och Greg lekte amerikaner och då hette de Randy och Jolene.

9/3 Karoonda Park dag 3

Gänget från igår kväll åkte till grottorna men vi hoppade över den delen. Varken Hans eller jag har cellskräck men vi gillar inte trånga utrymmen. Vi hade istället sovmorgon igen och gick upp först vid tiotiden. Vi åt en lång frukost och tog det lugnt hela förmiddagen. Vi gjorde rent våra skor som hade blivit väldigt leriga under gårdagens ridning och flying fox. Vi passade även på att tvätta våra kläder när det blev ledigt i tvättmaskinen. Vi upptäckte att man inte behövde betala för torktumlaren. Den gick oavbrutet oavsett om man hade lagt i pengar eller inte. När vi var klara med vår tvätt slängde Hans in någon annans tvätt i tumlaren. Det var väldigt uppskattat. Torktumlarna var ovanligt nog uppvärmda med gas! Vi hoppade över lunchen eftersom frukosten blev ganska sen. Vi fikade på kaffe och kex istället för lunch.

Det var fint väder och vi satt ute en stund på verandan men vid tretiden kom regnet igen. Det är otroligt att det kan regna så mycket. Det kom ordentliga skurar under hela eftermiddagen. Hans som hade bestämt att han skulle rida idag igen blev lite osäker på huruvida han skulle göra det eller ej. Strax innan fem gick vi i alla fall iväg och då var det uppehåll. Jag följde med för att fotografera honom på hästen. Jag tog några kort och lånade Hans regnjacka eftersom det hade börjat regna igen. Jag gick tillbaka till huset och tog det lugnt under tiden han var ute och red.

Jag har avhållit mig från hästar sedan tonåren på grund av allergi men ville prova i alla fall. Till min förvåning så var allergin som bortblåst. Det var så kul att jag red två dagar efter varandra. Och inte fick jag ont i ändan heller. Tacka idogt cyklande hemma för det! Bernhard klarade sig inte lika bra och red bara en gång. Jag valde båda dagar en hyfsat stor häst som hette Bundy. Vi var ganska många och red i rad. Till en början verkade det som om Bundy gick på autopilot men efter ett tag vågade jag försöka styra och det gick faktiskt att komma precis dit jag ville. Det var lite som att lära sig cykla. När man väl får kläm på det så bara fungerar det. Hästar är som terränggående motorcyklar som går på havre. Jag måste dock erkänna att vi mest gick på tomgång. Ibland drog Bundy på lite, kanske för att han var uttråkad. Andra dagen fick jag tillfälle att "trycka lite på gasen" en gång. Det var kul men jag hade nog flugit av om jag inte bromsat Bundy efter 50 meter. Tyvärr finns det nästa inga bilder från ridturerna då det regnade en hel del.

När Hans kom tillbaka gick vi upp till stora huset. Det hade blivit dags för middag igen och vi träffade de andra där. Vi åt i stort sett samma rätter som tidigare kvällar men idag drack vi vin till maten för första gången sedan vi kom till Australien. Efter middagen gick vi tillbaka för att duscha och packa våra saker inför morgondagens resa till Melbourne. När allt var klart gick vi över till de andras hus och satt där en stund innan det var dags för att gå i säng.

10/3 Karoonda Park till Melbourne

Idag skulle bussen gå klockan åtta men vi och resten av gänget vi lärt känna stod redan i kö när chauffören låste upp bussen. Vi ville nämligen sitta tillsammans längst fram. Tre passagerare dök inte upp. Då de inte meddelat i förväg att de ämnade stanna så får de 50 AUD i böter när de kliver på igen. De kan knappast ha försovit sig då det var ett himla oväsen när alla gick upp.

Dagens guide/chaufför hette Vicky och var en tidigare långtradarchaufför. Hon har även kört buss för Taka som vi dök med i Cairns. Hon brukade köra roadtrains mellan Perth och Sydney. Jag frågade henne om det inte var tråkigt att köra så långt ensam. Men hon gillade att köra mot solnedgången i ödemarken och lämna alla bekymmer bakom sig. Det rensade hjärnan att köra roadtrain och hon har skrivit en hel del låtar körandes lastbil. Vi fick dock inte höra hennes musik då hon tyckte texterna var för grova för ungdomarna i bussen. Greg kallade henne genast för Sheman. Hon såg minst sagt tuff ut men visade sig vara riktigt kul och påläst.

Vi såg en hel del Wallabys intill vägen. De syns mest på morgonen och kvällen. Skillnaden mellan Känguru och Wallaby är att de senare har teckningar i ansiktet och ofta är mindre. Den ena sorten har päls och den andra hår men vi minns inte vilken av dem som har vad. Utefter vägen stod gamla kylskåp som användes som brevlådor och för matleveranser. Fördelen är att de är helt täta vilket skyddar både mot både regn och djur.

Vicky svängde av på en skogsväg för att ta en genväg till vingården där vi skulle prova vin. Hon hade en mjukisbjörn vid namn Teddy som låg på instrumentpanelen och höll CD-spelaren. När bussen skumpade på skogsvägen klappade Vicky björnen och sa: ”Come on Teddy, you can do it”. Vicky hade väldigt bra musiksmak. Antagligen tycker jag så för att vi är ungefär lika gamla, och definitivt äldst på bussen... Jag kunde vara pappa till många av passagerarna! Men man är bara så gammal som man känner sig.

Wynga Park Winery var en liten trevlig vingård med tillhörande bar och restaurang. Ägaren ledde oss genom en provning av 11 viner. De flesta av oss spottade inte ut vinet så alla på bussen var rätt glada efteråt... Provningen kostade 2 AUD men man fick tillbaka dem om man köpte något. Ägarens hustru var konstnär och stod för utformningen av alla etiketter. Baren och restaurangen var full av hennes konst.

Man blir jättepigg av	att dricka vin på morgonen

På eftermiddagen skrek Vicky plötsligt Equina och tvärbromsade. Hon rusade ut med handskarna på för att visa upp det stackars djuret för oss. Det hade dock redan hunnit gräva ned sig och fällt upp alla taggarna. Equina ser ut som en stor igelkott men är tillsammans med näbbdjuret unik. Djuren är ett slags primitivt däggdjur som lägger ägg och ammar!

Vi åkte igenom Lakes Enterance och fick se en mycket vacker och kreativ användning av gamla sjuka träd. Man hade sågat ned dem men lämnat några meter ovanför roten. En lokal konstnär hade med motorsåg skapat mycket detaljerade träskulpturer av stammarna.

Det glada gänget vi lärt känna och två tredjedelar av ”Charlies Angels” hoppade av i San Remo för att åka ut till Phillip Island och skåda pingviner, sälar och delfiner. Vi fortsatte den sista biten in mot Melbourne. Det var trafikstockningar så Vicky ringde till de ställen vi var bokade på och meddelade att vi var sena. Vicky körde lite fel och lyckades med konststycket att göra en u-sväng med bussen. På grund av trafikomläggningar till följd av F1-loppet dagen innan så släpptes vi av vid Queen Victoria Markets. För oss var det mycket bra eftersom hotellet vi bokat rum på bara låg ett kvarter bort.

Toad Hall Hotel hade lite egendomliga regler för bokning och betalning. Man hade 48 timmars avbokningstid mot normala 24 timmar. Dessutom var man tvungen att betala hela bokningen när man checkade in. Detta gjorde att vi kände oss lite ”inlåsta” och vi tyckte att det var lite som att äta upp kakan och ändå ha den kvar. Man skyllde på att man konstant var hårt bokade. I så fall borde det ju inte vara något problem att hitta nya gäster för att ersätta en avbokning.

Hotellet var inrymt i fyra sammanbyggda äldre fastigheter i engelsk stil. Det fanns totalt 36 rum. Prisnivån var ungefär samma som på ett hostel. Det fanns alla slags rum från sovsal till enkelrum. Vi hade valt ett rum med våningssäng och handfat. Rummet luktade tyvärr som om någon gömt en gammal dammsugarpåse någonstans. Men det var välstädat och sängarna bäddade med vackra sängkläder. Vi fick till och med handdukar! Utanför rummet fanns fräscha toaletter och duschar. Köket var rent och trivsamt och på baksidan fanns en fin liten trädgård med bord, stolar, parasoll och grill. Här fanns också ett litet hus med tvättmaskiner och torktumlare.

Vi åt kvällsmat på Nudel City. Bernhard åt små vårrullar och var inte helt nöjd. Jag åt nudelsoppa med dumplings vilka var lite egendomligt kryddade. Soppan var dock rätt god. Tjejen i kassan lämnade tillbaka för mycket växel så i praktiken betalade vi bara för en av rätterna.

Internetcaféerna ligger tätt men så finns det också flera stora hostels i närheten. Man fick ansluta med egen dator till den normala avgiften. Deras nätverk var inte dynamiskt vilket gjorde att vi för första gången var tvungna att göra några nätverksinställningar. Vi kör Mac OS X så det var enkelt. Vid 23.30 blev vi nästan utslängda för killen som jobbade ville stänga på utsatt tid trots att en tredjedel av datorerna användes. Vi hann i alla fall ladda upp fyra fotoalbum på hemsidan och dagboken från Sydney.

Melbourne